"Nu är det krig."

○Leonard○
Aldrig trodde jag att Eric skulle kunna tvinga det ur mig så fort, det är som att hans blick som bara såg besviken och arg ut gjorde mig tvungen till att säga det och verkligen säga sanningen utan att lämna ut någon detalj. Länge har vi varit i klassrummet som ingen någonsin använder av den anledningen att det är så mörkt och jobbig luft här. Man får direkt ångest bara av att stå utanför men något som för tillfället ger mig ännu mer ångest och som göra alla andra tankar helt suddiga är att jag förr eller senare måste gå ut härifrån. Vilket betyder att jag måste gå genom korridorerna och möta allas jävla blickar. Alla hatar mig. Framförallt förstår ingen någonting av vad som står på pappret. Iallafall ingen av de få som inte vill mig något illa och om jag ska vara helt jävla brutalt ärlig... skrämmer det skiten ur mig.

○Izabella○
Jag står bara och tittar på alla tusen lappar som är slängda och upphängda överallt.
"Nå vad tycker du syrran?" Nathan. Jag vänder mig om och slänger ner pappret på golvet.
"Vadfan har du gjort?" Han flinar och rycker på axlarna innan han river ner en lapp från ett av skåpen.
"Ser du inte? Det är helt jävla underbart."
"Men skämtar du?! Du lovade att inte göra eller säga något?"
"Ja? Jag sa att jag inte skulle slå honom och det har jag inte gjort. Dessutom, du sa aldrig att jag inte fick skriva det." Det känns helt tomt inom mig och jag kan inte förstå hur han kunde göra så.
"Varför ens?"
"Varför? Han förtjänar att hela skolan hatar honom efter allt han har gjort."
"Han har ingen skyldighet att berätta för de som inte står honom nära!"
"Och vem gör det då? Bella ingen. Ingen står honom nära. Ska han bara glida runt och tro att han är värd alls respekt när vi inte vet vem han är? Hur skulle någon kunna veta om han är kapabel till att skada någon?" Jag tittar bara på min bror som jag blick smått rädd för.
"Han skulle aldrig skada någon som inte hade skadat honom. Du fattar inte va?" Han lägger sina armar i kors.
"Vad?"
"Du är 10 gånger så hemsk som du anklagar Leo för att vara."
"Ursäkta mig?"
"Du sa det precis själv. Hur skulle någon kunna veta om han är kapabel till att skada någon? Det vet jag att han inte skulle men vad jag inte visste var att du är det." Han skakar på huvudet med ett flin på läpparna.
"Säg en person som jag sårat och Leo räknas inte för honom bryr jag mig inte ett jävla skit om."
"Mig. Du har sårar mig och jag var dum som litade på dig."

○Madison○
"Vad i helvete är detta?" Utbrister jag och vänder mig om mot Eric.
"Leo har berättat för Bella och hon sa antagligen det till Nathan som ja." Jag river ner så många av lapparna på skåpen som möjligt innan jag slänger dem i papperskorgen.
"Så? Varför har du inte sett till att slänga allt det hä- vänta. Vet du? Vart är Leo?"
"Han berättade allt för mig imorse." Mitt hjärta slår i hundratio och ilskan i mig stiger mer och mer för varje sekund om går.
"Vart är han?"
"Vet inte." Jag spärrar upp ögonen.
"Du vet inte?" Han rycker på axlarna.
"Nej han skulle göra något och ville inte ha sällskap." Herregud.
"Alltså Eric, bara ta bort, ALLA papper. Jag måste hitta Leo." Säger jag och springer ner för trapporna. Snabbt går jag med hjärtat i halsgropen genom korridoren tills någon stoppar mig och får mig att stanna genom att ställa sig framför mig.
"Har du bråttom någonstans?" Nathan.
"Det var du eller hur?" Han flinar och lägger sin värsta hand på min axel.
"Det kan du ge dig fan på." Jag slår bort hans hand och knuffar honom bakåt.
"Du är vidrig vet du det?"
"Jag spelar bara spelet Madds."
"Vilket jävla spel? Om du tycker att detta är enligt era fucking spelregler så har du äckligt fel. Du tror att du har vunnit nu men du ska bara veta hur långt du är ifrån målsnöret."
"Inte alls. Alla hatar honom. Jag är långt över det jag ville uppnå. Maddie. Folket här vill döda honom. En lögn för oss är inte ett litet snedsteg och det vet du mycket fucking väl om."
"Det handlar inte om en lögn och vadfan är du så jävla feg för? Pallade du inte ta trycket att konfrontera honom face to face eller vadå?"
"Jag tycker ärligt att detta är ganska komiskt. Vart är han ens? Det är Leo som springer ifrån sina problem, inte jag. Och du, varför försöker du att rädd honom från något han inte ens vill bli räddad ifrån? Det går inte att spela hjälte längre Maddie, välj bara rätt sida."
"Jag skulle aldrig någonsin gå över på din sida och det vet du om." Han flinar och nickar innan han tar ett steg närmre mig.
"Hälsa Leo hejdå för eran tid är så jävla över."

Är det krig han vill ha så är det krig han ska få.

Inte det bästa, sorry.