Varför är det så tyst? Varför skriker ingen? Är de döda? Varför hördes då inga skott? Varför får jag känslan av förslut?

○Adrian○
Förlust. Död. Krossade. Alla. Inte alla. Panik. Panik sprider sig. Ingen vet längre vad som väntas. Inte ens dem som ska veta vet.

"Vad är det som händer?" Frågar Alice med tårarna som strömmar ner för hennes kinder. Pågrund av Jason.

"Ja- jag vet inte. Sluta fråga." Säger jag och bläddrar i min bok medan jag försöker få tag på Carl via "klockan" jag har på armen.

"Säg inte så! Jag är rädd." Det sista viskar hon sorgset ut innan hon tittar ner i golvet. Jag suckar och går fram till hennes när jag lagt ner mina saker på bordet.

"Förlåt." Jag drar in henne mot mitt bröst och försöker likt Alice lugna ner mig.

"Varför springer alla?" Mumlar hon och tittar upp på mig.

"Alice..." Säg inget Adrian.

"Snälla." Ber hon och går fram till fönstret som hon lägger handen på.

"Något är fel. Jag vet inte vad men något har gått fel." Bra...fantastiskt Adrian.

"Va-vad menar du? Är Jason okej?" Herregud...

"Ärlig talat. Jag vet inte." Meh- du, ohh! Alice sjunker ner mot golvet och tittar helt hypnotiserat ut i ingenstans.

"Du lovade att ingen skulle få skada honom." Säger hon känslokallt utan att möta min blick.

"Ja-."

"Du vet hur mycket han betyder för mig och hur fel allt detta är." Ilskan i hennes röst blir tydligare innan hon möter min blick.

"Alice jag hade inget val." Försöker jag.

"Man har alltid ett val Adrian. Alltid."

○Jason○
Det går inte att förklara. Smärtan. Går inte att beskriva. Känslan går inte att tyda. Blodsmaken i min mun avslöjas innan någon lyfter mitt huvud uppåt genom att dra mig i håret.

"Nå Lewis? Erkänner du? Vad har du och Alice ihop?"

"Handlar detta om det?" Mumlar jag fram och öppnar ögonen lite.

"Egentligen inte men när vi ändå är här. Vet du vad? Jag har en idé. Titta på skärmen." Fan. Sluta.
"Säg mig Lewis. Vem är snyggingen på bilden?" Jag försöker titta bort men handen i mitt hår vänder på mitt huvud igen. "Svara!"

"Min bror." Viskar jag knappt hörbart.

"Ursäkta?"

"Min bror."

"Ahh, jag ser likheten. Vad heter han?"

"Alexander." Säger jag fast att jag inte vill för att undvika att få mer stryk.

"Han är snygg!" Hör jag en kvinnlig röst säga. Antagligen personen som drar i mitt hår. Jag tar ett djupt andetag och försöker lugna ner mig så gott det går. "Jag menar allvar." Jag spänner käken och försöker en en gång att inte få frispel.

"Nå Lewis? Erkänner du? Jag menar, det hade varit jobbigt om jag hade varit tvungen att döda det där ansiktet va?" Något i mig sätter eld vilket får mig att glömma mina smärtor för en sekund. Jag försöker slå honom men mina fängslade händer till stolen gör det omöjligt.

"Ah-ah. Jason. Var smart nu." Tjejen bakom mig drar sin skyddade hand över mitt bröst och viskar i mitt öra. Sluta! "Erkänn bara. Så svårt är det inte. Och hade jag varit din bror hade jag inte viljat bli dödad bara för att du har gjort något olagligt utan att vilja erkänna det. Va? Älskling du är värdelös ändå. Ingen vill ha dig eller kommer kunna vilja ha dig. Du är en Lighter Jason. Fatta det." Hon kysser sin hand och placerar den på min kind innan hon backar bort från mig. Mitt huvud åker automatiskt ner men blir snabbt upp draget av soldaten framför mig.

"Sota chansen Lewis. Om du inte erkänner...så kan du vänta dig ett rent helvete tills du gör det." Han släpper mitt hår och ger mig en hård smäll vid käken innan blodsmaken i min mun kommer tillbaka.

"Jason?" Hör jag tjejen säga innan hon stryker min kind.

"Det är ingen idé, han är hopplös, säg till Andrew, han vet vad han ska göra. Och du har bara dig själv att skylla Lewis."

○-○

Blod. Blod överallt. Tyst. Är det ljudet av förlust?