○Jason○
"Om du inte ger vika av detta så vet jag inte vad som krossar dig Lewis." Säger soldaten som jag vägrar nämna vid namn medan han knäpper fast den sista kedjan runt min handled, tittar på mig med ett flin på läpparna innan han slänger ner min hand i mitt knä. Jag suckar och lutar mig mot ryggstödet medan jag sluter ögonen. Jag ska inte dö. Jag ska inte dö. Jag ska inte dö.

Du kommer att dö.

Sluta.

Något händer och plötsligt blir allt helt suddigt. Jag kan inte se någonting. Ingenting förutom alla mina få minnen jag har kvar som snabbt flashar förbi i mitt huvud och sprängs i miljoner bitar när jag plötsligt bara ser mig själv. Ett moster. Som en fast tavla framför all sikt - mitt egna ansikte. Sluta. Sluta. Sluta. Sluta. Vad är det som händer? Jag gör mitt bästa till att försöka tänka på något annat än smärtan som far genom min kropp samtidigt som jag försöker sluta se mitt ansikte i mitt huvud. Direkta tanken är att försöka se Alice framför mig men misslyckas totalt. Det är som att smärtan inom mig automatiskt kommer påverka Alice och förstöra henne också när jag tänker på henne och slutar därför direkt. Inte mycket mer hinner jag tänka innan allt blir svart. Livlöst...

Svart.
Svart.
Svart.

○-○

Det är tyst. Nästan så tyst att man skulle kunna tro att huset står tomt. Eller? Kanske om du lyssnar noga? Kanske då hör du? Kanske då hör du skriken som är så höga att de inte längre hörs. Kanske då hör du alla tårar som träffar golvet med en egentlig smäll. Kanske då hör du hjärtat som slutar slå? Kanske då hör du ljudet av förlust?