○Alice○
Allt känns så annorlunda. Efter en vecka och fyra dagar känns allt som en helt annan plats. Något är fel. Utöver att Liam nästan dödade Jason är något fel. Jag känner det på mig.

När jag får syn på Adrian lång bort i mitt synfält släpper jag mina väskor och börjar springa mot honom.

"Det tog lång tid." Hör jag honom skratta när han lägger armarna om mig.

"Jag vet. De lät mig inte åka. Är allt okej?" Jag tittar upp på honom innan jag ser honom nicka. "Du ljuger." Han suckar och drar in mig till hans kontor.

"Jason. Jag ville stoppa det men jag kunde in-."

"Sluta. Jag vet och jag klandrar inte dig." Han ler snett och ger mig mitt nyckelkort och mina handskar. "Tack."

"Var försiktig."

"Jag lovar."

I korridoren påväg mot Jasons rum hör jag en välbekant röst som får mig att vända och börja gå åt motsatt håll.

"Sup blondie! Är du tillbaka redan?" Jag stannar men vänder mig inte om förens jag känner hans hand på min rygg.

"Vad vill du?"

"Ingenting."

"Tänkte väl det." Jag gör allt för att hålla mig lugn och inte göra det för tydligt att jag bryr mig om Jason. Gör jag det...då vinner han. Liam blinkar med ena ögat mot mig vilket jag äcklas något enormt av innan han fortsätter gå in mot en korridor. Jag pustar ut och börjar springa så snabbt som benen bär tills jag kommer fram till Jasons dörr där jag tycker mitt nyckelkort på en platta och skjuter upp dörren.

Det första jag mötas av är en stor fläck av blod på golvet. Jag släpper dörren och låter den glida igen medan jag står helt paralyserad och tittar ner på allt blod som gör mig inte bara chockad utan rädd. Rädd för vad folk här inne är kapabla till att göra eller hur långt en människa är beredd att gå för att kunna krossa en annan.

Jag lyfter sakta blicken när jag känner hur någon iakttar mig innan jag känner mina ögon börja vattnas. Han ler snett vilket på ett sätt gör mig glad då han aldrig ler men på ett annat så ledsen eftersom att jag vet att allt detta är mitt fel. En tår letar sig ner för min kind innan jag slänger mina armar om honom.

"Varför tog det så lång tid?" Hör jag honom säga efter en stund innan han släpper taget om mig och går bort från mig.

"Förlåt. De ville inte att jag skulle åka." Säger jag och studerar hans ryggtavla. Han svarar inte utan står bara och tittar ut genom fönstret. "Jason?" Jag tar tag i hans hand vilket som jag hoppats på gör så att han vänder sig om. "Jag fattar om du är arg f-."

"Jag är inte arg." Avbryter han mig och sätter sig på sin säng.

"Va?"

"Jag är inte arg." Jag tittar förvånat på honom och vet nu inte vad jag ska säga. "Jag förstår. Du var tvungen, det är din familj Alice. Hade jag haft en så hade jag gjort samma sak. Jag är inte arg jag är bara så rädd och trött på att vara ensam." Jag skakar på huvudet och sätter mig bredvid honom innan jag tvingar honom att möta min blick.

"Förlåt. Du kommer aldrig mer att behöva vara ensam. Okej? Jag lovar. Aldrig mer." Säger jag seriöst. "Litar du på mig?"

○Jason○
"Litar du på mig?" Jag tänker tillbaka på alla gånger hon frågat det och på de gångerna jag trott att ett ja som svar från min sida aldrig skulle komma på tal. Jag tänker tillbaka på alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få uppleva kärlek.

Om det nu är kärlek jag känner.

Jag tänker igen på varför hon väljer att älska mig. Jag kan inte ge henne någonting och det gör ont eftersom att jag vill ge henne allt.

"Varför jag?" Hon suckar då jag struntar i hennes fråga innan hon tittar åt sidan och ler svagt. "Varför inte någon som kan ge dig det du förtjänar?"

"Du verkar aldrig förstå." Flinar hon en aning sårat.

"Nej. Det gör jag faktiskt inte. Hur kan du känna så för mig?" Hon tittar mig i ögonen och tar ett djupt andetag.

"Är det så viktigt för dig att veta hur? Släpp det Jason. Om du inte känner likadant så kan du säga det." Alice rycker på axlarna och verkar helt oberörd av frågan till mig, som att hon faktiskt inte bryr sig om vad jag känner. Lögn lögn lögn.

"Det är inte det...jag förstår bara inte. Jag kan inte ge dig någonting, jag är fast här och du är fri att gå."

"Jag vet."

"Du kan få vem som helst."

"Jag vet."

"Allt som inkluderar ett oss är farligt, jag bryr mig inte om mig. Men du kan bli skadad. Ingen vet vad som händer när någon får reda på det."

"Jag vet."

"Och det är du okej med?"

"Ja." Inombords blir jag helt varm av att hon är beredd att ge upp allt pågrund av mig, men vill samtidigt skrika av frustration och förvirring. Varför? Hon känner verkligen så för mig. Och uppenbarligen känner jag samma sak för henne.

Det är värt det. Vad har jag att leva för annars?

"Jag litar på dig." Säger jag, tar tag om hennes kropp och för den närmre min innan jag pressar mina läppar mot hennes.

Hennes läppar mot mina. Hennes kropp mot min gör allt så mycket tydligare fast att det är så fel. Det är värt det. Att dö för hennes läppar, för hennes beröring och närhet är så jävla värt det.

Även om det är så synligt fel.

Mina händer ger avtryck på hennes kropp. Men jag tänker inte låta mig stoppas. Mina händer ger avtryck på hennes kropp men hon låts inte stoppas. Varje liten beröring gör ont för att hålla mig borta.

Varje liten beröring gör ont för att hålla mig borta.
Varje liten beröring gör ont för att hålla mig borta.

Igen stoppas.