○Alice○
"Du är inte klok! Du kan dö, Alice fattar inte du hur farlig han är?" Jag ställer mig upp och knuffar till Eric.

"Hur fan vet du det?" Gråter jag och tittar surt på honom som uppenbarligen tror sig veta allt om dem.

"Jag vet det för att det inte finns någon annan förklaring till varför de är inlåsta, vem vet vad de kan gör-."

"Jag vet! Jag är den enda som vet vad de kan göra och det är så enkelt, ingenting. De kan inte göra ett skit. Det var min idé från början. Jag ville röra vid honom, han försöker bara skydda mig. Eric han var rädd för att jag skulle råka illa ut när den enda som egentligen råkar illa ut är han själv."

"Vadå så hela grejen om att det bränns när man rör vid dem är påhittat alltså, de inte farliga nu helt plötsligt?"

"Nej det råkar vara den enda saken som är sann. Resten är bullshit, Eric, de blir straffade ifall de skulle råka andas fel. Vad är det du inte fattar? Jag tänker inte sitta här en timme till och förklara varför jag vill åka tillbaka. Det är min sak."

○Jason○
Jag landar med en hård smäll på stengolvet i mitt rum innan dörren smälls igen. Aldrig har jag saknat dem grå väggarna och tråkigt inredda rummet så mycket.

Hela min kropp gör ont och är likt mina kläder täckt av blod. Min hud har nästan läkt men allt går så mycket långsammare pågrund av att L- soldaten hällde ut silverpudret över hela mig. Allt jag vill är bara att få dö nu. Efter de här fyra dagarna har jag förstått att mitt straff för att ha varit med Alice, kommer bli mer smärtsamt än någon kan förstå. Jag vill vara med henne det är inte det, det är bara att allt gör så ont att ingenting känns lönt längre.

Du gör det för Alice.

Jag hör hur dörren öppnas innan jag tittar upp på soldaten som nu står i dörröppningen.

"Ta en dusch. Du blodar ner golvet." Han slänger nya kläder och en handduk på mig innan han lämnar. Jag andas ut tungt och sluter ögonen i ren utmattning och jag gör mitt bästa för att inte skrika av smärta. Hur klarade jag mig ens? Soldaten har försökt med nästan allt för att jag ska "erkänna" att jag brutit mot reglerna och haft närkontakt med en människa. Hade jag inte varit den starkaste av dem alla hade jag dött för längesen. Däremot är det helt oklart hur jag kan vara den starkaste och klarar av saker en Lighter ska dö av.

Jag samlar all min sista kraft och tar mig upp från golvet som blivit helt blodigt precis där jag legat innan jag tar mig till duschrummet som är tomt. Snabbt sliter jag av mig mina kläder och låter sedan de halvt varma vattnet värma mina kropp. Inte långt tid går innan jag är färdig och klätt mig i kläderna som ser exat likadana ut som de jag brukar ha på mig. Svarta jeans, svarta kängor och en svart långärmad tröja som jag väntar med att ta på mig då alla delar av min överkropp gör ont vid minsta beröring av tyget. Jag kammar bak mitt hår med min hand innan jag tittar mig i spegeln jag undvikit att titta i under alla gånger jag varit i omklädningsrummet. Min hand låter jag placeras över enda sidan av min nacke där min tatuering nu är tydligare.

Jag sväljer innan jag motvilligt vinklar mig och ser vad de gjort. Ett tomt ord letar sig ur min mun. En blixt som sträcker sig från min nacke till mitten av min rygg är nu tatuerat på min hud precis bredvid mitt nummer. 53. Jag drar på mig min tröja för att slippa se det, innan jag suckar och går till mitt rum där jag sätter mig på min säng och tittar ut i ingenstans.

De har förstört mitt liv...de har förstört mig.

Min blick landar på mitt golv där min vita penna ligger. Jag tar den i min hand och studerar den noga innan jag kastar den i väggen.

Allt är förstört.

Snabbt reser jag mig upp och ställer mig framför fönstret. Bara gå sönder. Min hand träffar glaset med ett hårt slag men inget händer. Snälla gå sönder. Jag lutar min panna mot rutan och tar ett djupt andetag innan jag vänder mig om och river ner mina saker från mitt bord. Låt mig dö.

Jag sätter mig ner på stolen och tittar ner på alla böcker som nu ligger på golvet när jag ser något jag aldrig sett förut. Jag faller ner på knä framför röran av böcker och gamla journaler innan jag tar upp pappret. Mitt namn står prydligt på de ihopvikta pappret som jag vecklar ut och börjar läsa på.

Förlåt Jason, jag är så ledsen att jag åkte och jag ångrar det redan när jag skriver detta. Egentligen skriver jag inte detta för att säga det eftersom att du redan vet, utan för att säga något som är så jäkla svårt att erkänna framför dig eller för mig själv. Du kommer säkert att tro att jag är galen vilket jag kanske är men det går bara inte att hålla mina känslor ifrån dig. Du sa till mig att ingen någonsin kommer kunna älska dig pågrund av det ena och det andra men jag är verkligen beviset på att det inte är sant. Du får mig att känna värme och glädje även om det är det du har minst av. Jag ska kämpa till du är fri och jag ska se till att du en dag får se vad världen har att erbjuda dig. Inte minst ta dig ifrån detta och ta dig tillbaka hem. Allt jag önskar är att du kommer härifrån och att du en dag kommer förstå att det finns människor som älskar dig. Eftersom att jag är en av dem ~ Alice.

Pappret faller ur mina händer innan jag tittar ut i tomrummet som nu bildats framför mina ögon. Känslan av att jag när som helst kommer att kräkas uppstår när jag försöker förstå vad som faktiskt står skrivet över de blanka raderna.

Hon ljuger. Det kan inte stämma. Eller? Hon har rätt. Hon är galen. Hon kan omöjligt känna så och jag kan inte känna så heller. Omöjligt omöjligt omöjligt.

Jag ställer mig upp och drar lätt i mitt hår innan allt runt omkring mig börjar bli suddigt. Allt jag får fram i mitt huvud är Alice och hur bra jag mår när hon är hos mig.

Herregud. Jag är kär i Alice.