○Alice○
Jag borde skämmas. Jag borde straffas. Jag borde anses vara monstret.

Mitt huvud vilar på Jasons nakna bröst som sakta åker upp och ner i takt med hans andning. Det känns som att hans andetag är mer värdefulla för honom än mina är för mig. Allt han gör gör han med en sådan passion, som att det var sista gången han gjorde det. Allt han rör mig rör han med en känsla som ingen annan har. Även fast att hans kroppstemperatur är betydligt lägre än min brinner han och fulländar mig. Även fast att det är jag som borde komplettera honom så är det tvärt om. Hans hjärtslag förvandlas till en vacker melodi i mitt huvud tillsammans med tystnaden runt omkring oss. Hans hud som bränner mot min blir till en behaglig smärta då jag vet att det betyder att han är nära.

Jag drar mina fingrar genom hans bruna nytvättade hår som vanligtvis är som ett konstverk. Så perfekt. Precis som han. Hur kan han vara så perfekt? Hur kan man vilja göra honom illa? Hur kan han vara så lugn med att bli slagen, trakasserad, spottad på, talad illa om? Hur kan han inte slå tillbaka? Hur kan han acceptera att det är såhär? Hur gör han för att knuffa undan det? I och för sig har ingen här så mycket val än att bara finna sig i situationen som innebär att man inte äger något värde. Men hur?

Varför straffas de egentligen? Finns det bevis för att de kan vara totalt livshotande för människor?

Kanske är det vi som ska straffas?

Kanske är det vi som är monstrerna?

Kanske är det vi som borde spärras in för att vi tillåtit det att bli såhär?

"Vad händer när de kommer på oss?" Flämtar Jason med orolig ton innan han möter min blick.

"Egentligen spelar det ingen roll...det är värt det. Allt detta är värt det. Eller hur?"

"Du är värt det för mig men jag vill inte att du skadas pågrund av det. Så...jag vet faktiskt inte."

"Hur vi än gör förloras eller skadas någon." Suckar han och drar mig närmre honom.

Struntar vi i våra känslor och gör det som är "rätt" så får jag inte se Jason igen. Fortsätter vi, är risken till att någon Jason skadas väldigt hög.

"Är du rädd?"

"Nej." Lögn.

"Varför tror jag inte dig?"

"För att du gör rätt i att inte tro på mig."

"Jason..."

"Så länge du är trygg kunde jag inte bry mig mindre om hur vida de skadar mig eller inte. Jag har inget att förlora...förutom dig." Det sista som lämnar hans mun dansar tyst ut i luften och försvinner nästan med en gång. Det hugger i bröstet varje gång han säger något sådant... En kille på sjutton snart arton år ska inte ha "ingenting att förlora."

Allt är så fel. Fel fel fel fel fel fel. Allt han säger gör mig så ledsen. Han har ingen plan. Han behöver ingen plan säger han. Han är fullt inställd på att han aldrig någonsin kommer bli fri och kunna leva normalt. Han säger att hans lyckligaste drömmar inte ens är nära frihet. Han tror att varje dag kan vara den sista. Därför gör han allt som att det vore sista gången. För han inte vet. Och det gör ont.

Jason vet inte vad som kan hända honom. Jag vet inte vad som kan hända honom. Enda skillnaden är att han inte bryr sig.