○Jason○
Jag öppnar sakta ögonen och känner direkt smärtan i min kropp och hur huvudvärken plågar mitt huvud. Jag sätter mig upp och möts direkt av något som inte är mitt rum. Jag tittar ner på golvet som är helt blodigt innan jag sluter ögonen och drar mina händer -som vid handlederna båda är fast i ett grepp av kedjor- över mitt ansikte.

Jag är inte ens förvånad.

Efter några minuter öppnas dörren till de fyrkantiga kalla lilla rummet upp.

"Vaken ser jag." Jag svarar inte utan vänder huvudet åt sidan. "Du döljer något, och jag ska ta reda på vad. Ju snabbare du är ärlig ju mindre lidande behöver du genomgå. Valet är ditt Lewis." Jag sväljer hårt innan jag ser i ögonvrån hur han sätter sig på huk och spänner åt kedjorna. "Svara bara på frågorna så klarar du dig. Lindrigt." Flinar han och river av locket från en behållare. Fan. "Vad har du ihop med Alice?" Frågar han innan han sträcker sig efter ett glas som står placerad på golvet utanför rummet. Jag svarar inte utan tittar bara ner i golvet. "Svara på frågan." Ber han och tar upp en näve av pulvret ur behållaren innan han öppnar handen och låter det falla till golvet. Jag sväljer hårt och skakar på huvudet.

"Ingenting." Mumlar jag. Li- Vakten soldaten höjer på ögonbrynen och skrattar för sig själv.

"Varför springer hon i ditt rum hela tiden?" Denna gången tar han upp de silverfärgade vattnet och tittar frågande på mig.

"Jag vet inte." Han häller ut lite av vattnet över min axel vilket sipprar igenom min tröja och bränner in i min hud. Jag kniper ihop ögonen och tar ert djupt andetag för att kanske kunna minska smärtan. Omöjligt.

Jag säger ingenting. Jag säger ingenting.

"Fel svar." Yttrar han och fortsätter med sina dumma frågor medan jag fortsätter att ljuga och få min kropp förstörd.

"Jag ger dig en chans till att svara rätt på mina frågor. Har du rört vid henne för tredje gången?!" Jag skakar på huvudet.

"Nej har jag sagt!"

"Ljug inte!"

"Det gör jag inte. Jag känner inte henne." Han brister ut i skratt innan han ställer sig upp.

"Det tror du på själv eller? Du ska berätta sanningen."

"Vilken sanning?" Mumlar jag och försöker borsta av min hud från silver-pulvret utan att det ska fräta sönder mina händer alldeles för mycket.

"Hävdar du att du inte brutit några regler alltså?"

Inga förutom alla.

"Ja."

Han rester sig upp och flinar åt mig.

"Du fattar hur jävla död du är om du ljuger för mig va?" Säger han och tar ett steg ut innan han gör något jag själv blir chockad över att han gör. Han svänger ut armen med behållaren i handen innehållande pulvret som åker ut över hela mig.

Smärtan är olidlig. Jag får inte ut ett skrik, några tårar eller rop på hjälp. Så ont gör det. Jag känner hur det tar sig in i min hud och hur hela mitt medvetande om allt annat än en sak försvinner.

Bara för Alice. [Bara för att jag är idiotisk nog att gilla en person på det här sättet. Bara för att jag tror på något som jag innerst inne vet aldrig kommer hända. Bara för att jag tror på frihet. Bara för att jag är dum i huvudet.]

Bara för Alice.