Hon tittar ut genom fönstret och ångrar hårt att hon åkte. Tänk om något händer honom? Då är det hennes fel. Det var hon som ville röra vid honom, hon som fick honom att göra något han vet att han kan råka illa ut för. "Är något på tok?" Frågar hennes syster om och om igen men får alltid samma svar. "Nej, allt är som det ska."

○

Han är rädd. Rädd för att aldrig mer få se henne. Tiden som brukade gå sakta känns nu som att den går bakåt, ett litet tag blir som år. Tänk om hon inte kommer tillbaka?

På något sätt är allt värre än innan. Innan hade han inte henne, visst han var ensam men han hade sig själv under konstroll. Han var okrossbar. Ingen skulle få vinna över honom. Han hade bestämt sig. För att han skulle bli fri en dag. Nu. Nu är han ensam igen men är inte under konstroll. Han är redo att ge upp. Redo att ge upp sitt kämpande, bara för henne.

○

Han trodde aldrig att hans brors försvinnande någonsin skulle göra så ont igen. Han trodde inte att mötet skulle bli som det blev. På ett sätt hoppades han på att inte få se sin bror den där dagen. Allt hade varit lättare så. Mycket lättare. Han trodde inte att han någonsin skulle börja överväga att göra vad han kan för att rädda sin bror. Ilskan och besvikelsen växer i honom när han tänker på vad han kunde gjort eller vad hans föräldrar inte skulle gjort. Arg. På sig själv. På sina föräldrar. På den som bestämmer att det får va såhär. Arg på saknaden av sin bror.

○

Bevis finns inte. Än. Men han vet att det är något som inte står rätt till. Han är säker på att reglerna har brutits. Han ska stoppa det.

Han ska se till att den uthålligare av dem alla tar sina sista andetag inom kort. Han ska få honom att erkänna och döda honom inför hennes ögon. Ingen kommer ifrån detta konsekvenslöst.

Ingen ska få vinna över honom. Speciellt inte Jason.