Det är ert fel.

○Alice○
"Snälla låt inte det hända Jason någonting. Jag vet att det är mycket att be om. Du är soldat jag vet och det är ditt jobb att d- göra andra saker. Men snälla Adrian du är som min bror. Jag gör allt för dig det vet du. Så snälla. Snälla bara låt ingenting hända honom." Säger jag och slänger upp min väska på min axel innan jag dras in i hans famn.

"Jag ska göra allt jag kan." Jag ler och kysser Adrians kind innan jag lämnar hans kontor och börjar gå mot Jasons rum. Som tur ser jag ingen Liam och öppnar Jasons dörr sakta. Rummet är mörkt och kallt när jag kommer in och får se honom sovandes på sin bäddade säng fullt påklädd. Jag tänder lampan på hans bord innan jag sätter mig brevis honom och stryker min hand fjäderlätt över hans kind. Han vrider på sitt huvud och öppnar ögonen lite lite.

"Alice?" Mumlar han svagt innan han stänger ögonen nästan helt igen.

"Jag är här." Viskar jag tillbaka med ett leende medan jag känner tårarna bränna bakom mina ögonlock. "Jag blir inte borta länge." Han svarar inte utan lägger sin kalla hand på min. Jag böjer mig ner och kysser hans läppar ömt innan jag är beredd att ställa mig upp vilket jag misslyckas med då han drar ner mig så att min kropp hamnar över hans.

"Gör inte såhär mot mig." Flämtar han mot mina läppar. Jag låter mina tårar svara då en faller ner från min kind till Jasons.

"Förlåt." Viskar jag och begraver mitt ansikte i hans hals. Kvar ligger jag i Jasons famn tills han och nästan jag somnat. Försiktigt lägger jag en filt över hans kropp och kysser hans panna innan jag torkar bort en tår som faller ner för min kind, och tar upp pappret ur min väska som jag lägger de på hans bord under en bok för att ingen vakt skulle råka se det.

Om något händer honom kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

○Alex○
Jag tittar mig runt omkring innan jag öppnar skåpet och tar ut lådan ingen rört på väldigt länge. Dammet blåser jag bort innan jag drar bort locket och möts direkt av ett oöppnat brev. Utan att tänka på det sliter jag upp de och tappar nästan andan av innehållet.

Fotot av Jason instängd i en likadan glas/bur/sak som när jag såg honom får mig att vilja döda hela världen. Varför skulle någon skicka något sådant till någon över huvudtaget?

Jag river snabbt sönder det innan jag tar upp alla andra foton från när vi var små. Ett leende sprider sig på mina läppar när jag tittar på bilderna av Jason som ser hel och glad ut, vilket jag undrar när han var sist.

Jag öppnar dörren och springer in i hallen där mamma står helt förstörd med pappas armar om sig.

"Var är Jason?!" Ingen svarar utan pappa ger mig endast en sträng blick som betyder att jag inte ska fråga om det framför mamma. Något jag skiter i fullständigt. "Vart är min bror! Vem tog honom? VART! Tog dem honom?!" Skriker jag desperat och slår ut med armarna.

"Alex. Lugna ner dig. Det är svårt för oss alla. Men det är bäst såhär." Yttrar pappa, jag tittar med en chockad blick på honom innan jag tittar på mamma som torkar sina tårar.

"Din far har rätt." Säger hon.

"Rätt? Ett par främlingar tog precis er son, MIN bror. Han är inte farlig, han är annorlunda! Hur i hela helvete är något av detta rätt?!"

"Alexander, det räcker!"

"Räcker? Räcker?! Vad är det för fel på er?!" Jag springer förbi dem och går upp på mitt rum där jag smäller igen dörren det hårdaste jag kan vilket får en tavla att släppa från sin plats på väggen och krossas på golvet i hundratals bitar. Jag drar frustrerat mina händer genom mitt hår innan jag känner mina tårar bränna bakom mina ögonlock. "Fan!" Skriker jag och river ner allt jag har på väggarna innan jag tar varenda sak på min hylla och kastar det i golvet. När det mesta i mitt rum är sönder och lika krossat som jag faller jag ner på knä och tittar ut i ingenstans. Vem som än tog min bror ska få betala för det. "Jag ska hitta dig Jason, var inte rädd. Jag ska."

"Elsa är lik honom." Hör jag min mor säga bakom mig innan hon tar ett foto ur min hand.

"Varför gjorde ni det?" Frågar jag kallt.

"Ale-."

"Varför. Lät ni dem ta honom?"

"Vi trodde att det var det som var bäst för oss alla."

"Ni ljög för honom! Ni ljög för mig."

"Alex..."

"Nej! Tror du inte att jag vet att ni sa till honom att han kommer komma tillbaka när han blivit "frisk"? Fast att ni visste om att han aldrig kommer tillbaka. Jag. Elsa..vi får aldrig se bror igen och det är ert fel!"