Du lovade.

○Jason○
"Känner du Alice?" Jag skakar på huvudet. "Så varför är hon med dig hela tiden då? Du vet att ditt straff blir värre om du ljuger för mig Lewis."

"Jag har inte pratat med henne utan tillstånd." Viskar jag och sliter åt mig min arm en vakt håller ett hårt grepp om.

"Om inte, säg mig vad hon gör på ditt rum hela tiden då?!" Skriker han i mitt ansikte vilket får mig att blunda.

"Ställer frågor, som vanligt."

"Har du rört vid henne?"

"Är du inte klok?" Ljuger jag vilket får min ångest att växa mer och mer för varje sekund.

"Bra. Du vill ju inte dö än va?" Jag sväljer hårt av frågan innan jag skakar på huvudet. "Tänkte väl det." Han slår till mig på armen och går ut från mitt rum. Äntligen.

Jag sätter mig på min säng och tar upp min vita penna från bordet bredvid min säng. Pennans spets bildar sakta ett streck bredvid ett annat. Varför gör jag ens detta? Jag tar död på mig själv genom att rita de där jävla strecken. För många streck. Jag slänger pennan på golvet och drar händerna över mitt ansikte. Vad håller jag på med? Patetiska streck. Allt vänds sakta upp och ner, allt jag byggt upp bara faller isär, och allt är Alex's fel. Jag vill inte tänka på det men kan inte sluta sedan i förrgår när jag såg min bror. Jag vill hem. Jag vill se min mamma i ögonen och få höra att hon fortfarande älskar mig. Jag vill vara med mina syskon utan ett glas emellan oss. Jag vill inte vara här mer. För många streck. Jag vill inte vara ett monster mer.

Jag lutar mig mot väggen innan jag dunkar mitt huvud mot den. Sluta Jason. Sluta. Ingen saknar dig. Ingen saknar dig. Ingen saknar dig. Ingen...saknar. Dig.

Dörren slås efter någon sekund upp innan Alice kommer inrusande.

"Jason, vad gjorde Liam? Har någon gjort dig illa?" Jag tittar bort på henne med tårfyllda ögon. "Herregud, är du okej?" Jag nickar.

"Ja."

"Du?" Hon lägger ner sina nycklar på bordet innan hon sätter sig bredvid mig och tar min hand. "Vad har hänt?"

"Ingenting."

"Jag ser ju att det är något." Suckar hon.

"Det är ingenting, jag lovar. Jag är okej."

Lögner. Lögner. Lögner. Lögner. Och mer lögner. Lögner jag inte kommer ifrån.

"Så han gjorde ingenting?" Jag skakar på huvudet medan jag försöker övertala mig själv att allt är okej och finna hopp.

"Hur är allt med dig?" Frågar jag.

"Bra." Svarar hon kort. "Du?"

"Mm."

"Jag måste säga en sak."

"Har det hänt något?"

"Nej, det är inget allvarligt. Bara. Jobbigt."

"Berätta?" Säger jag oroligt och sätter mig så att jag kan se hennes ansikte.

"Jag måste åka." Allt mitt hopp bara flyger ur mig. "Nej-nej-nej-nej-nej, Jason, jag är bara borta ett litet tag."

Hon ligger på mitt bröst och rör sina naglar i ett mönster över min axel.

"Jag ska aldrig släppa dig, jag lovar. Jag ska aldrig mer låta någon skada dig. Jag kommer vara hos dig hela tiden tills allt detta är över. Aldrig, tänker jag lämna dig Jason." Ett leende visar sig svagt på mina läppar innan jag ömt kysser hennes.

"Du lovade." Flämtar jag och ställer mig upp. "D-du, du lovade, du lovade att aldrig lämna mig!" Skriker jag och drar mina händer genom mitt hår.

"Jason. Jag blir inte borta länge, bara en vecka eller tv-."

"Vet du hur mycket som kan hända på en vecka? Jag kan inte klara mig själv helt ensam. Jag är för svag jag kan inte. Inte en gång till."

"Jason sluta, det där är nonsens och det vet du!"

"Nej! Det har gått en vecka. En. Du lovade. Och jag litade på dig. J-jag lät dig röra vid mig." Det sista viskar jag ut innan jag känner hur jag börjar bli yr.

"Jason." Alice går fram till mig och torkar bort mina tårar från mina kinder. "Jag ska inte lämna dig. Precis som jag sa. Jag lämnar aldrig dig Jason, hör du vad jag säger? Aldrig, någonsin!"

"Det är ju precis vad du gör. När jag behöver dig som mest." Erkänner jag.

"Jason jag måste hem. Jag måste-."

"Jag vet vad du måste du behöver inte förklara dig." Säger jag och går bort från henne.

Det gör ont. Jag vet inte vad det är. Kärlek? Men det gör ont. Särskilt när jag vet att jag kommer dö och hon inte förstår det.

Jag kommer dö.

När Alice inte är här så kommer Liam ta alla chanser han får till döda mig eftersom att han är den enda smarta här inne. Han är det enda som misstänker någonting mellan mig och Alice. Jag tänker inte kämpa emot. Jag tänker låta honom göra det. Låta honom njuta av att få tortera mig. Låta honom få sätta dit mig. Låta honom få de ögonblicket då jag måste stå inför rätta och försöka försvara mig ifrån döden vilket jag inte kan. Låta honom få vinna. Låta honom få titulera sig som den som dödade, satte dit, straffade, krossade den uthålligaste av dem alla. Bara låta honom få de pris han alltid velat ha.  För mitt försvann precis framför ögonen på mig.

Sakta börjar jag tro på att det är sant. Ingen kommer härifrån levande.

Inte ens jag.