Ingenting. Ingenting alls.

○Alice○
Jag går ut från Jasons rum och lutar mig mot dörren innan jag svagt biter mig i läppen. Eftersom att natten börjat närma sig är det ganska tyst och stilla. Obehagligt.

"Vad gör du uppe?" En lampa tänds i korridoren och jag tycker genast till innan jag ser Liam.

"Eh, va?" Yttrar jag medan leendet försvinner på mina läppar.

"Du borde inte vara här. Varför är du det?"

"Har inte du med att göra." Spottar jag och börjar gå ifrån honom mot mitt rum.

"Jag gillar inte att upprepa mig. Varför är du här nere?" Hör jag honom säga medan han med bestämda steg går efter mig.

"Då är vi två."

"Sluta vara så trotsig, jag jobbar, jag har fått en order och det råkar vara att se till så att ingen är på fel plats vid fel tillfälle...vilket du precis råkade vara."

"Jag var inte på fel plats. Jag var på rätt plats vid rätt tid."

"I 53'ans rum?" Jag stannar upp innan jag vänder mig om och möter hans flinade provocerande ansikte.

"Han har ett namn!"

"Inget han är värd. Jag frågar sista gången. Vad gjorde du inne hos honom?"

"Gjorde mitt jobb." Han drar ihop ögonbrynen innan han fnyser och lägger armarna i kors.

"Vad är det för jobb?"

"Är du trög? Det har inte du något med att göra. Nu om du ursäktar mig, ska jag gå och skriva en rapport." Ljuger jag och börjar gå bort ifrån honom.

○Alex○
Jag drar min hand över Elsa's kind, lägger täcket över hennes lilla sovande kropp innan jag lämnar hennes rum och gå ner till köket där mamma otåligt sitter. Jag undviker att möta hennes blick, öppnar kylen och drar ut en flaska vatten innan jag börjar gå ut från köket.

"Alexander." Jag stannar och spänner käkarna. Fan. Jag vänder mig om och möter min mors uttryckslösa ansikte.

"Sätt dig." Jag fuktar mina läppar och ställer ner vattenflaskan, utan att diskutera sätter jag mig på stolen mitt emot henne och väntar på att hon ska säga något. "Jag vill veta allt." Yttrar hon strängt och tittar seriöst på mig.

"Om vad då?" Försöker jag men får endast en sur min av min mor.

"Din bror Alexander, jag vill veta allt."

"Förlåt. Okej...jag gick dit, och...eh...-"

"Alexander, konsertera dig." Min mor slår sin handflata i bordet och ser nu dessutom lite arg ut.

"Han var där." Börjar jag då jag inte vill prata om det. Jag ångrar vad jag gjorde. Jag bara gick. Ifrån min vilsna lillebror som antagligen behöver mig mer än någonsin.

"Var det allt? Att han var där? Sa han ingenting?"

Jag vänder mig om och börjar gå när hans rop når mig. Jag tittar bak och ser hans vettskrämda ansikte dränkt i tårar. En suck lämnar mina läppar innan jag vänder mig om och blockerar hans röst från att nå mig. Men hur mycket jag än vill kan jag inte undgå de orden som gör mest ont.

"Alex! Hjälp mig! Hjälp mig härifrån, snälla?!"

"Nej. Han sa ingenting, Absolut ingenting."