"Allt det här är snart över."

○Alice○
Jag sitter inne på pappas kontor och väntar på att utställningen ska ta slut. Jag klar inte av att se honom stå där och önska sig bort från jordens yta.

"Alice du måste komma på en gång." Dörren slås upp och en andfådd Adrian står nu i dörröppningen. "Jag får absolut inte göra såhär, men, du är som en syster för mig, och jag vill gottgöra dig för att att jag skadade Jason. Nu har jag min chans. Han håller på att svimma och bryta ihop totalt, om du inte vill att han straffas så råder jag dig till att gå ner dit och få honom att samla sig nu!"

"Herregud." Jag flyger upp från stolen innan jag skyndar ner mot utställningen där hundratals människor befinner sig. Snabbt letar jag upp Jason och ser honom indränkt i tårar och hur han skakar.
"Jason! Jason. Andas jag är här. Okej. Detta är snart över." Han tittar hopplöst på mig innan han sluter ögonen och tar ett djupt andetag. "Så bra. Bara andas. Glöm alla andra här inne. Det är bara du och jag. Stäng av resten okej? Bara du och jag." Han tittar på mig och vågar knappt blinka innan han nickar. "Okej, det är bra. Bara andan. Är du okej?" Frågar jag och lägger handen på glaset. Han skakar sakta på huvudet innan en tår faller ner från hans ansikte och landar på golvet. "Allt det här är snart över. Bara håll ut ett litet tag." Viskar jag och sluter ögon för bara någon sekund medan Ilskan i mig växer mer och mer för varje minut som går. Hur kan de göra såhär? Aldrig mer. Aldrig mer ska de få skada honom.

Tiden går och efter tjugo minuter är allt folk äntligen borta. Sju stycken har kollapsat och ett tiotal ser ut att göra detsamma om de omgående inte får komma ut ur glasburarna.

"Vad gör du här snygging?" Säger Liam medan han öppnar glasburen Jason är instängd i.

"Väntar på att du ska dra åt helvete." Spottar jag och knuffar bort honom från Jason när han befriat honom från nästan alla kedjor, bara handbojorna är kvar.

"Wow, ta det lugnt, vad fan är ditt problem?"

"Du är mitt problem."

"Whatever, låt mig få göra mitt jobb n-." Han avbryts av någon som harklar sig bakom mig. Jag tittar bak och ser Adrian.

"Gå och hjälp Carl med de som inte klarade sig, jag tar över här."

"Du har tur idag Lewis." Mumlar Liam och blinkar med ena ögat mot mig innan han försvinner bort.

"Tack." Säger jag till Adrian innan han räcker mig mina handskar.

"Ta honom till sitt rum." Säger han och ler innan jag tar på mig handskarna och leder Jason till hans rum. Jag drar av mig handskar och slänger dem på hans bord innan jag möter Jasons blick. Jag befriar hans händer och studerar honom när han sätter sig på golvet vid fönstret.

"Jason..." Viskar jag och sätter mig framför honom.

"Det var min storebror." Mumlar han. "Han bara stod där och tittade på mig som att jag var ett moster, precis som de vill. J-jag fick panik, bad honom om hjälp..." Han tokar bort en ensam tår som stoppades ifrån att leta sig ner för hans kind.

"Du behö-"

"Han gick. Han bara vände sig om. Jag är en sån idiot, som att han skulle bry sig."

"Jason, säg inte så."

"Det är ju sant, jag lät mig nästan knäckas pågrund av en korkad sak som familj. De hjälper inte mig. De fanns aldrig där för mig. Tänk om jag hade svimmat? Då hade jag varit död." Han tittade med tårfyllda ögon på mig. "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?"

"Ingenting."

"Så varför gör de såhär då? Varför bjuder de in familjerna? De har inget här och göra, de bara förstör."

"De ska inte få skada dig igen. Jag lovar. Aldrig mer." Ler jag snett innan jag tar Jasons hand, sluter ögonen och väntar på att smärtan ska rinna ur mig.

När det äntligen känns bättre tittar jag på Jason som sitter med blicken ut mot gården, han kramar min hand lite hårdare och vilar sin haka mot sin lediga knutna hand.

"Hur är det. Där ute?" Frågar han tyst utan att släppa blicken från fönstret.

"Bra...det är tryggt, det finns mycket att göra, folk överallt." Han rör inte en muskel utan sitter bara där, helt still och tyst.

Min blick landar på min hand i Jasons. Jag tittar konstigt på hans hud innan jag ser och förstår vad som håller på att hända.

"Jason...Jason varför slocknar ljuset?" Frågar jag innan han tittar ner på sin hand, han öppnar munnen och ser förskräckt på sin hud. Ljuset i hans hand börjar sakta att övergå till en silvrig fläck. "Jason...?" Säger jag oroligt när han inte svarar och silvret börjar röra sig upp mot hans ådror. "Jason vad är det som händer?!" Nästan flämtar jag men får fortfarande inget svar.

Paniken i mig växer. Och Jasons reaktion gör min inte lugnare. Han ställer sig upp och drar med mig till andra sidan rummet där han snabbt rycker bort en gardin från ett fönster.

Fel. Det är inget fönster. Det är en spegel.

Jag ställer mig lite bakom honom utan att släppa hans hand innan jag studerar honom genom spegeln

"Herregud." Flämtar jag.

Vad händer med honom?