Rädda mig.

○Alex○
Min blick sveper över det vita rummet endast inrett med upphöjda glasburar längst väggarna. Jag studerar varenda lighter noga tills jag finner honom. Mitt hjärta börjar omedelbart att pumpa snabbare, jag trycker mig förbi allt folk innan jag saktar ner då jag bara är några meter ifrån glasburen som håller honom ifrån resten av världen.

Han har blivit längre. Han ser mycket mer vuxen ut, lik mamma. Inte alls så som jag kommer ihåg honom.

Det gör ont.

Allt jag vill är att slå sönder glaset, befria honom från kedjorna och ta med honom hem. Låta honom glömma allt hemsk han troligen varit med om.

För en sekund börjar jag tvivla på att det verkligen är han när han tillslut lyfter på sitt huvud och möter mig med blicken. Han stannar upp och gör ingenting förutom att titta på mig med en tom blick.

"Jason." Säger jag svagt och går närmre glasburen. "Jason ta det lugnt. Andas." Säger jag i hopp om att han hör mig genom glaset när paniken lyser upp i hans ögon.

○Jason○
Jag känner tydligt hur någon iakttar mig och väljer att lyfta blicken. Personen på andra sidan gör mig spyfärdig.

Jag vill kräkas.

Jag vill ut.

Jag vill att han ska gå härifrån.

Jag vill att Alice ska komma hit.

Nästa gång jag på riktigt tror att jag ska svimma är när hans röst når mig. Han har inte förändrats. Inte alls. Jag blundar och försöker önska bort honom men såklart går det inte.

Gå härifrån Alexander. Gå härifrån.

Hans närvarande gör så att fler frågor än vanligt dyker upp i mitt huvud.

Varför valde han att komma hit?

Varför har ingen kommit tidigare?

Varför är inte mamma här?

Varför står han kvar?

Varför står han kvar?

Varför står han kvar?

Varför går han inte?

Vad gör han här?

Vad vill han mig?

Varför står han kvar?
Varför står han kvar?
Varför står han kvar?

Det är som att bli träffad. Av en flodvåg. Mina tårar rinner ner för mina kinder. Mina händer skakar och försöker ta sig ur handbojornas grepp. Mitt hjärta gör ont i bröstet, så hårt slår det. Jag vill skrika. Men jag kan inte. Min talförmåga är borta.

Alex rädda mig härifrån.

Jag stänger ögonen för andra gången och önskar denna gången att han gör något. Slår sönder glaset. Hjälper mig ut härifrån. Tar mig tillbaka hem. Övertalar någon att jag inte är farlig. Vad som helst.

Men han står bara där. Och tittar. Dömmer mina tårar och hjälper till att förnedra mig innan han vänder sig om.

"Alex!" Han stannar.

"Alex hjälp mig!" Han sneglar bak på mig innan han tar ett djupt andetag och går framåt. Han struntar i mitt rop.

"Alex hjälp mig härifrån! Snälla..."

Snälla.

Snälla

Snälla

Snälla

Snälla