Inte idag.

○Alice○
Några dagar har gått utan att jag vågat gå in till Jason då min pappa varit i byggnaden hela veckan. Idag åker han däremot härifrån vilket är på tiden. Idag är det dock en jobbig dag för många. För idag öppnas portarna till inte bara vanliga besökare utan till föräldrar, syskon, vänner. Iallafall gamla vänner. Alla lighters står uppradade i bas 7 och väntar på att bli uppropade eller inte. Alla får såklart inte möjligheten straffet att möta sin familj öga mot öga.
Jag tittar ner på Jason som beordrad står och väntar på sin dom precis som alla andra. Det är så tyst i salen att man skulle kunna höra någon tappa ett hårstrå.

"Vi har ingen tid att förlora. Följande Lighters...gör er klara." Majoren flinar hånfullt innan han tittar ner i sina papper. "15, 67, 83, 420, 12, 8, 35, 9, 13, 77, 19, 900, 21, 88, 94, 56, 42, 53..." Hans röst avtonar i mitt huvud. 53. Jason. Min blick kastas mot Jason som jag ser sväljer hårt innan han tittar ner i golvet. Majorens röst fortsätter. Det är fler än vanligt.

Om det inte bli kaos idag. Vet jag inte vad som annars driver kaos i människor.

När uppropet är klart och alla lighters som ska ställas ut har förts till andra enskilda rum springer jag så fort benen bär genom byggnaden. Som tur står Adrian vakt och släpper in mig i rummet med kanske hundratals dörrar. Rum cell 27. Till min förvåning är numren dörrarna inte i ordning vilket gör letandet efter rätt cell förvirrade och svår.

"Jason!" Skriker jag och sorterar numren i huvudet. 27 27 27 27 27.

Yes. Längst in. Längst ner. 27.

Jag trycker mitt nyckelkort mot plattan bredvid den silver täckta dörren innan jag rycker upp den. Det är inte Jason som jag ser. Det är någon helt annan.

"Alice..." Flämtar den sönderslagna Jason framför mig.

"Vad har de gjort?" Får jag fram innan jag faller ner på mina knän framför honom.

"Det är väl viktigt att det ser ut som att jag är ett monster." Mumlar han innan hans ögonlock faller igen och han gör något jag aldrig någonsin sett honom göra. Han ler svagt.

"Sluta, du är inget monster och det vet du." Säger jag och tar hans hand som omedelbart visar hans gåva. Jag tar ett djupt andetag för att få smärtan att minska. Det gör ont.

"Alice, släpp."

"Nej!" Han öppnar trött ögonen och lutar huvudet mot väggen.

"Du är inte klok." Mumlar han.

"Jason, komigen, låt dem inte göra såhär mot dig. Du är starkare än såhär."

"De har redan gjort det. De har redan vunnit."

"Nej nej, nej, hallå Jason nej. Ska du verkligen ge upp nu?"

"Alice. Jag uppskattar vad du gör men jag blir aldrig fri härifrån. Jag är som jag är och jag får ta mitt straff...precis som alla andra." Tårar rinner sakta ner för mina kinder när orden lämnar hans mun.

"Du kommer bli fri. Jag ska se till att du kommer härifrån. Jag lovar."

"Alice du kan inte lova det."

"Jo, jo det kan jag. Jag lovar dig Jason. Du kommer att komma härifrån."

"Ge upp Alice. De har redan vunnit."

"Du har fel."

"Det har jag inte alls."

"Så du tänker bara ge upp? Efter allt ditt kämpande, ska du bara låta dem göra såhär."

"Det är ingen idé att kämpa längre." Mumlar han bestämt och drar bort sin hand från min.

"För min skull, kämpa för min skull då?" Hans blick skjuts upp.

"Va?"

"Ger du upp. Så gör jag det också."

"Alice slu-."

"Ger du upp, så gör jag det också." Mer hinner jag inte säga innan dörren öppnas.

"Det är snart dags, du måste gå Alice." Adrian tittar ner på mig och sedan på Jason innan han sträcker ut sin hand mot mig. Jag ler svagt mot Jason innan jag reser mig upp, ignorerar Adrians hand och går förbi honom.

"Vad är det med dig nu då?" Säger han när han stängt igen och låst Jasons dörr.

"Hur fan kunde du?" Skriker jag nästan ut och vänder mig om innan jag möter Adrians blick.

"Va?"

"Du, skadade honom." Han suckar och himlar med ögonen.

"På order ja?"

"Att du är villig att jobba med detta äcklar mig."

○Jason○
Jag hör hur vakten stänger glasdörren innan jag tar ett djupt andetag.

För Alice. Du gör inte detta för någon annan än för Alice.

"Klockan är 13.59 dörrarna öppnas om en minut." Jag knäpper mina fängslade händer bakom min rygg och önskar att ingen bekant i mina ögon ska befinna sig bakom dörrarna beredda på att se mig förnedras. Tanken gör mig spyfärdig, jag vill inte detta. Flera stycken har redan svimmat vilket jag nästan också är beredd att göra...beredd att låta dem vinna.

"Dörrarna öppnas."

Jag ska inte låta dem vinna. Inte idag.