Den enda utvägen - är döden.

○Jason○
"Grattis Lewis, du klarade dig idag också." Flinar vakten och tar tag i min arm innan han drar ut mig från glasburen. Grattis. Snarare rätt åt dig. "Du ser, för henne, honom och de två där borta..." Han stannar och vänder på mig så att jag motvilligt tittar på dem som inte klarade sig. De ska straffas. "Väntar straff." Fortsätter han innan han knuffar mig framåt. Åt ett håll som inte är mot mitt rum. Skrämmande. Skrik. Allt jag hör är skrik. Bestraffning. Vänta. Varför? Ska jag dö nu? Vakten som jag vägrar nämna vid namn knuffar in mig i ett vitt rum innan han lossar kedjan om mina handleder och drar ner mig i en stol där mina händer och fötter spändes fast. "Du klarade dig inte riktig ändå." Flinar han innan han trycker på en knapp och väggarna sjunker ner i golvet. "Aldrig någonsin kommer ni kunna komma såhär nära en lighter!" Jag tittar ut och er allt folk framför mig. Förnedring.

Han lossar en av mina händer och drar av sin handske för att annars inte bränna sig.

"Detta är ett monster." Han tar tag i min hand och det lysande skenet tar över min hud. Gåva. Bestraffning. "Detta kära vänner är vad de gör." Han släpper min hand och lyfter upp sin som nu var alldeles röd med ett silverfärgat märke. Människorna tittar förskräckt på mig. Äcklig. Jag känner mig äcklig. Alla bara tittar på mig. Viskar om mig. Inte förrens vakten har babblat på om hur min gåva bestraffning fungerar i tio minuter märker jag. Flickan med vågigt hår och iklädd en klänning med färgen jag inte känner till tittar på mig. Hon gör något ingen annan här gör. Hon ler. Varför ler hon? Jag är inget att slösa ett leende på. Jag är inte värd ett sådant leende.

Jag sluter ögonen och låtsas som att jag inte finns. Det är äckligt. Varför vill folk ens titta på mig? Det händer inget så länge de inte rör mig. "Öppna ögonen Lewis." Känn förnedringen Jason. Jag gör som vakten säger. Idag har jag ingen lust att bli torterad halvt till döds. Bestraffning. "Så till sist, när pojken rör vid silver, äter hans hud upp det. Därav de icke-permanenta märket på min hand efter att ha rört vid honom." Nej. Sluta. Sluta. Jag vrider mig i stolen för att iallafall försöka komma loss men slutar när vakten ger mig en varnade blick. Vill du dö? Han tar upp en platta av silver och sätter den helt okänsligt mot min arm som omedelbart började ryka. "Sluta." Ber jag och biter ihop tänderna innan min rygg böjs en aning.

"Håll käften." Väser han och knuffar mig tillbaka. När han äntligen tar bort de lilla som finns kvar av silvret min hud slukat slappnade jag av och andas häftigt. "Då var jag färdig här." Vakten tar sina handskar och hjälper folk till utgången medan han svarar på frågor om mig.

"Idiot." Mumlar jag och låter mina ögonlock falla igen.

"Hej." Jag slår upp ögonen och ser flickan som hela tiden leer mot mig. Jag svarar inte. Jag får inte svara. Hon tittar på mig med tom blick innan hon för sin hand mot min kind.

"Nej! Rör inte mig." Skriker jag. Att jag kommer ihåg hur man gör det är ett under. Det enda jag gör är att viska och mumla saker så att jag knapp hör dem själv.

"Jag är inte rädd för dig." Viskar hon innan hon vänder sig om och går mot utgången där hon möter vakten.

"Vad sa hon till dig?" Frågar han och skjuter igen dörren när hon försvunnit. "Så du pratar fortfarande inte med mig?" Flinar han och låser upp metallen som håller mina vrister och handleder på plats innan han drar upp mig från stolen och fängslar mina händer bakom min rygg. "Bestraffning Lewis." VA? "Du skötte dig bra tills detta. Jag litade på dig, men du började skrika på besökarna. Vad säger reglerna om att prata med besökare?"

"Hon försökte röra mig!"

"Svara på frågan!"

"Nej!" Utbrister jag och blir då inknuffad till ett rum med dörrar längst väggarna. Nej. Nej. Nej.

"Isolering Lewis." Mina handleder blir fria men ersätts snabbt med en annan kedja som istället sitter framför mig och inte bakom min rygg.

Mörkt. Kallt. Ensamt.

Isolerad.

Fan fan fan.

"Vi ses om 2 dagar Lewis." Jag knuffad in i det lilla rummet som inte kan vara större än tre gånger tre meter innan dörren av stål täckt av silver smäller igen. Varför silver? Jo för annars hade man inte hört annat än folk bakandes på dörrar.

Detta är vad de gör med oss. Lyssnar vi inte - straffar de oss. Pratar vi med fel personer - straffar de oss. Bryter vi mot reglerna - straffar de oss. Försöker vi fly - straffar de oss. Gör vi något som helst fel. Straffar de oss.

Vi är ständigt bevakade. Även här inne är vi bevakade. Fast att vi inte kan ta oss ut. Ingen vill vara här. Alla vill härifrån. Alla som kommer hit tror vi skulle få veta mer om oss själva. Så är inte fallet - Vi ska bli straffade för att vara oss själva. Alla var helt ovetandes om vad som skulle hända med oss. Jag trodde vi skulle ta tester, få medicin och sen skulle allt vara bra igen. Jag kunde inte haft mer fel. Vi kom hit för att straffas. För att utnyttjas. För att förnedras. De sa att vi skulle få åka hem när vi var friska. Vad vi inte visste då var att vi inte kommer bli friska - Vi kommer inte komma härifrån. Den enda utvägen - är döden.

Vi är dömda.

Lighters är inte värda ett liv. Vi ska alla utplånas. Långsamt. Och smärtsamt.

Ingen av oss kommer härifrån - levande.