Nummer 53.

○Jason○
Alla står uppradade i samlingsrum 7. 7, det betyder att det snart kommer hända något.

Helst vill jag inte veta vad. Fast att jag redan vet.
"Följande nummer stannar, resten drar." Inte 53, inte 53, inte 53, Inte 53.

"8, 12, 32, 21, 76..." Vaktens röst tonar av och alla nummer smälter ihop till en enda röra i mitt huvud. 6, 9, 80, 104, 3, 7, 23, 83, 90, 77, 18. "...53, 96, 44 och 11." Fan. Är det min tur att dö nu? Nej. Tydligen inte. Idag är det dags igen. Utställning. Det låter äckligt. Jag är ingen jävla skyltdocka som folk bara ska titta på. Jag är en människa. Fel. Jag, jag är en av dem. De som alla föräldrar berättar sagor om. En av dem som alla barn egentligen inte tror finns. En av dem som lyser när de rör vid någon. En av dem som skadar andra genom att ta på de. De kallar oss någonting. Vad vet jag inte och vill jag nog inte veta heller.

En av vakterna tar tag i min arm innan han knuffar mig framåt.

"Såja Lewis." Säger han och fängslar mina händer bakom min rygg innan han ställer sig framför mig.
"Sköt dig, så slipper du dö. Smärtsamt." Flinar han och för mig till andra sidan byggnaden. Jag kan nästan ta på hans skadeglädje. Men det är klart. Han ska få se oss bli totalt förnedrade inför hundratals människor utan självrespekt. Ibland kommer föräldrar hit för att titta på sina barn medan de sakta faller isär. Jag har dock haft turen som inte sett en skymt av mina föräldrar.

Vakten knuffar in mig i den trånga glasboxen som man bara precis får plats i innan han kedjat fast mina fötter i marken och stänger dörren som låses.
"Vi ses sen Lewis." Säger han och slår sin handflata på glaset innan han går sin väg.

Min blick sveper över det enorma rummet där andra ungdomar precis som jag är inlåsta i glasburar. Alla klädda i nästan likadana kläder. Svarta jeans eller tights med kjol. Långärmade svarta tröjor och svarta skor. Alla med en näst intill likadan tatuering på axeln. En blixt och ett eget nummer. 53.

"Klockan är,15.25. Dörrar öppnas om, fem minuter." Rösten ekar i hela salen som är helt tom i mitten. Vakterna är placerade lite här och var. Deras enda jobb nu är att se till så att människor kommer in respektive ut ur salen.

Vi, vi behöver ingen vakt, man kommer inte ut. Och ingen kommer in. Glaset är okrossbart, kedjan som håller mina händer på plats bakom min rygg går inte att lossa och vakternas vapen är oundvikliga. Vi är fast här.

Ett pip hörs och dörrarna åker automatiskt upp. Människor strömmar in och ljudet av röster tar upp atmosfären.

Förnedringen börjar.

Folk passerade min bur utan att ens titta på mig. Så gör de flesta. Oftast vill de se något som inte ser så vanligt ut. De vill se vår gåva. Något ingen fattar att de inte kommer få. De som faktiskt stannar tittar oss inte i ögonen. Det är vi inte värda. Jag har stått här 8 gånger innan, och inte en enda har någon vågat titta mig i ögonen. Jag är farlig.

Timmar går. Stänger de inte dörrarna snart? Klockan på väggen visar 18.23. Jag är trött. Ett par har redan fallit ihop i sina burar och svimmat av syrebrist. De är inte vana bara. För dem väntar bestraffning nu.

Mina tankar avbryts av något främmande, något jag aldrig trodde skulle hända. Någon tittar på mig. Hon lägger huvudet på sne och ler snett. Jag ler inte tillbaka. Jag får inte le tillbaka. Hur mycket jag än vill. Är det förbjudet. Hon är vacker. I min värld ser man inte så mycket vackert. Därför uppskattar jag det lilla jag får, det lilla av vackert...är makalöst vackert. Iallafall för mig som inte får se något annat en gråa väggar om dagarna.

Hon har vågigt långt hår, tindrande ögon och bär en klänning i färg. Jag vet inte vilken färg det är. Jag har glömt nästan allt som heter färg och lyckligt. Det hon nu gör chockar mig. Hon placerar sin solbrända hand på det tjocka glaset som skiljer mig ifrån omvärlden.

"Jag litar på dig." Mumlar hon -jag litar på dig?- och gör något ingen gjort på länge - tittar mig rakt in i ögonen. Varför sa hon så? Varför gjorde hon så?

"Klockan är, 18.28, dörrarna stängs om två minuter." Tyst.

"Hejdå." Säger hon och drar bort sin hand från glaset. Stanna.

Släpp ut mig härifrån.