~Lyssna på Human - Christina Perri~

● Grace's perspektiv ●
Jack lät sina fingertoppar vandra upp och ner längst min rygg innan han drog in min kropp som för en stund sedan endast varit täckt av de vitklädda täcket.

"Jag älskar dig så mycket." Mumlade han mot min hals och lämnade en kyss mot min käke.

"Jag älskar dig också." Han la sig halvt över mig och kysste mina läppar mjukt medan han varsamt stök sin hand mot min kind.

"Godnatt." Viskade han mot mina läppar innan han kysste dem en sista gång och föll ner på platsen bredvid mig.

"Godnatt."

Jack somnade efter bara några minuter till skillnad från mig som låg sömnlös mot hans bröst. Tänk hörni, jag ska gifta mig. Det är ju sjukt, att jag. Grace, som ingen någonsin trot på ska gifta sig.

Jag la mig på mage, fortfarande halvt över Jack och drog mina fingertoppar fram och tillbaka över hans tatuerade arm. Onödiga tatueringar som han ångrar beskrev han de själv som. Jag vet inte, men han passar i de. De enda tatueringarna han inte ångrat är Lillyblomman, namnet tatuerat på hans underarm, Connor. Och Aprils födelsedatum.

Jag log och tänkte på första gången vi träffades.

Jag tog beställningen av killen framför mig som jag inte ens hunnit titta på samtidigt som jag skrev ett namn på sidan av en plastmugg.

"En latte." Mumlade han och jag svarade snabbt med priset på latten innan jag tittade upp på honom för första gången. Hela min värld stoppades och sakta försvann jag bort i hans ögon. Jag svalde och tog mig efter en stund tillbaka till verkligheten. Han betalade och poff, han var borta.

Lite romantiskt är det ju ändå. Hur han räddade mig från Adam, ni vet när han kysste mig för första gången. Den gången då jag inte ens visste hans namn, då jag bara lämnade mitt öde i händerna på någon annan. Jag kommer ihåg när han tog mig hem till sina föräldrar för första gången. Det var hemskt innan vi kom dit men allt eftersom blev det ganska bra. Jag kommer ihåg hur jag och Stacey satt på hennes rum och pratade, hur jag inte kunde undgå att höra Jack och hans pappa skrika på varann från nedervåningen. Hur de högljudda rösterna plötsligt upphörde och hur Jack kom för att hämta mig.

Jag kommer ihåg dagen när April föddes som om det var igår. För tidig var hon, något som Jack vägrade släppa. Jag kommer ihåg hur jag ropade på honom och hur han yrvaket kom ut i köket, hur jag skrek på honom att bebisen var på väg och de jag skrattar åt nu som jag inte gjorde då, hur Jack för en sekund vägrade tro mig aldrig det är två veckor för tidigt? Kommer jag ihåg att han sa innan jag fick honom att inse att hon faktiskt var på väg. Jag kommer ihåg hur jag låg där med tårar strömmandes ner för mina kinder när hon var på väg ut. Någon gång tittade jag upp på Jack och jag kommer ihåg hans ögon som tårades och hans kala ansiktsuttryck när aprils första skrik nåde vårt medvetande.

Jag log och kysste Jack läppar innan jag drog i hans arm vilket fick honom öppna ögonen en sekund tills han snabbt fattade och omfamnade mig.

"Tack." Viskade jag och flätade ihop min ena hand med hans. Nu är det faktiskt på riktigt. Jag och min Jack mot världen.

Nu är vi på riktigt.
Mr & Mrs Parker.