● Jack's perspektiv ●
Tårar hade börjat samlas i mina ögon och jag föll ner på mina knän som träffade de svarta trägolvet. Ringen och asken föll som i slow motion ner mot golvet. Jag tittade ut i ingenstans och tiden började sakta ner. Det var som att mitt hjärta precis träffades av den största smällen i världshistorien.

● Grace's perspektiv ●
"Jack jag är hemma!" Ropade jag och fick konstigt nog inget svar. Jag tittade in mot vardagsrummet och fick syn på Jack sittandes med ryggen mot väggen och ansiktet gömt i sina händer.

"Jack?" Han tittade upp på mig och jag fick nu se hans rödsprängda ögon. Utan att säga något gick jag fram och satte mig bredvid honom. Jag tog hans hand och kände hur han lutade sitt huvud mot min axel.

Hans ring som han skulle haft när han skulle gifta sig med Lilly låg tillsammans med den blå sammetsasken slängd på golvet, inte bara de utan också en ring med en diamantring som jag aldrig sätt.

"De var hennes ring..." Viskade han och jag plockade försiktigt upp den. "Hon hade på sig den i två dagar innan hon dog och när hon begravdes... Hade hon den också på sig..." Han suckade och jag såg hur hans underläpp lätt darrade till.

"Jag förstår inte, hur kom den hit?"

"Jag vet inte, den var bara där i morse. Förlåt, förlåt för att jag inte ville prata om det när du sa att April... duvet..." Han viskade ut de sista och kramade min hand hårdare.

"Det är lugnt, jag fattar att det är jobbigt."

"Jag älskar dig." Viskade han och ett svagt leende spreds på mina läppar. Jag plockade upp Jacks silvriga ring och studerade den innan jag tog hans vänstra hand och satte den på hans ringfinger. Han vande sig vid synen men skakade till sist på huvudet.

"Nej." Mumlade han med ett snett leende på läpparna. Han tog av sig ringen och la ner den på golvet. Jag placerade mina händer på varsin sida av hans ansikte och tvingade honom att möta min blick.

"Jag älskar dig också." Han flinade och kysste mina läppar kärleksfullt innan han reste sig upp.

"Ska vi gå?"

"Ja, visst men bara om du är okej." Han nickade och drog upp mig på fötter.

"Jag är okej."

***

Jag tror ingen förstår, ingen förstår nog hur mycket människan som sitter framför mig, betyder. Han, Jack Parker. Min Jack Parker är allt för mig. Ingen förstår nog hur han har förändrat mitt liv. Jag tror inte jag hade levt om det inte vore för honom. Ja, vore det inte för Jack Parker, om han hade skitit i att gå ut den kvällen, så hade jag inte funnits. Han är en hjälte, inte bara för mig. För alla. Han klarar av så mycket. Inte nog med att han räddade livet på mig. Han räddade livet på sig själv.

● Jack's perspektiv ●
Jag berättade inte de innan men, jag hittade inte bara Lillys ring. Jag hittade också. Oroligt nog. En lapp. En lapp skriven med en välkänd handstil från min sidan.

~Lyssna på Wild horses- Natasha Bedingfield~

Jag vill att hon ska ha den. Du älskar henne, hon älskar dig. Vad väntar du på? / du vet vem jag är ♡

Jag tittade ner i mitt knä och log smått. Hon har rätt.

"Grace?" Hon drack av sitt vin och nickade.

"Mhm?"

"D-du vet hur mycket jag älskar dig va?" Hon
nickade misstänksamt.

"Ja?" Jag flinade och ställde mig upp.

"Jag vet inte hur jag ska säga. Jag älskar dig, mer än något annat. Jag älskar dig så att det gör ont i min kropp, varenda gång som du ler eller skrattar är det något som tänds upp inom mig. Varje gång jag tittar på dig är det som att jag blir kär på nytt. Bara tanken av att du är mamma till mitt barn och att du burit på henne i nio månader gör att jag älskar dig lite mer för varje sekund. Du är den mest otroliga kvinna jag någonsin träffat. Hur du bara sätter dig själv åt sidan och hur du alltid vill alla väl. Hur du får allt att verka så enkelt trots din bakgrund, hur du blivit behandlad och vad du råkat ut för. Sättet du accepterar Lilly på till exempel, blows my mind, dem flesta hade rivit ner tavlorna de första dem gjorde men du gjorde inte det. Du lät mig vara ledsen, du låter mig vara ledsen. Du låter mig prata om henne när jag behöver och du finns alltid där. För minsta lilla så är du där och håller min hand medan du talar om att allt kommer bli bra. Du är skälet till att jag lever. Du är den personen som fick mig att inte ta livet av mig. Du, den som serverade mig mitt kaffe varje dag för nästan fem år sedan är nu en del av mig. Jag vet och jag är ledsen för att jag är så sjukt dålig på att visa hur mycket du är värd och hur mycket du förtjänar som ingen annan gör, förlåt för att jag är usel på att visa hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag vill spendera alla timmar i mitt liv med dig. Det låter sjukt och jag har velat göra det här så länge. Men jag har inte vågat. Du, min vackraste, underbaraste Grace Hamilton. Vill du göra mig den äran och gifta dig med mig?" Sa jag med tårar letandes ner för mina kinder och gick ner på knä framför henne. Människor runt om i restaurangen blev helt tysta och väntade på Grace svar lika otåligt som jag. Hon hade sin hand framför sin mun och hennes tårar rann lika hejdlöst ner för hennes kinder som mina. Tillslut. Hon nickade och tog ett skakigt andetag.

"Ja. Ja. Jag vill gifta mig med dig." Jag andades ut och satte Lillys gamla ring på Grace's ena ringfinger innan hon slängde sina armar om min hals.

Applåder omslöt mig och ett leende bland mina tårar uppstod.

"Jag älskar dig så mycket."

"Jag älskar dig mer!" Mumlade jag och pressade mina läppar med så mycket känslor mot Graces.

Äntligen.

Mr & Mrs Parker.