●Jack's Perspektiv●
"Hur kan du säga så?!" Skrek Stacey och knuffade mig bort från henne.

"För att det är sant? Du är tillsammans med en psykopat!" Spottade jag och hon spärrade upp ögonen.

"Vad menar du med det? Han är lite... Lite hysterisk ibland men en sen?"

"Hör du hur bisarrt det där låter? Han är farlig Stacey fatta det någon gång, ohhh, alltså vänta bara tills han bli arg på dig, vad händer då?" Skrek jag och slog ut med armarna.

"Inget händer då! Han skulle aldrig skada mig."

"Jo det är precis vad han skulle Stacey, vem vet vad han kan göra?!"

"Vi har varit tillsammans ett tag nu, hade han viljat skada mig så hade det nog varit gjort." Stacey satte sig ner på en stol och drog händerna över sitt ansikte när jag såg den del av ett lila-flammigt märke på hennes handled.

"Vad är det?" Fråga de jag och hon drog snabbt ner sin tröja då hon tydligen visste vad jag menade.

"Inget." Sa hon och vände sig bort från mig.

"Vad. Är. Det. Stacey?" Mumlade jag bestämt.

"Inget, jag måste gå." Hon reste sig upp och gick förbi mig, jag tog tag i hennes arm och stoppade henne.

"Du ska ingenstans, visa mig din handled. Nu!" Röt jag med ilskan kokandes inom mig. Hon suckade och drog upp sin tröjärm när jag släppt henne.

"Han blev bara sur för att jag kom hem sent, det är okej." Jag satte mig ner på en stol medan en suck lämnade mina läppar och jag drog mina händer över mitt ansikte.

"Och det där är inte bevis nog för att du ska lämna honom?"

"Men Kom igen, sluta överdriva?" Jag spände blicken i Stacey och gick mot henne.

"Jag kan säga dig en sak, om han skadar dig, så är det ditt fucking fel att jag åker in för mord, fattar du?" Hon vände sig om och gick mot hallen innan hon snabbt drog på sig sina ytterkläder och lämnade lägenheten utan ett ord.

●Stacey's perspektiv●
Blåmärket på min handled var inte meningen. Han menade inte att skada mig, han var bara orolig. Vi var varit tillsammans ett tag och han har varit mer än underbar.

Tills nu.

"Vart har du varit?" Frågade Adam och mötte min blick snabbt innan han vände tillbaka till tvn.

"Hos Jack bara." Han suckade och stängde av tvn.

"Sluta gå dit någon gång?" Mumlade han och reste sig upp från soffan.

"Ursäkta?" Sa jag och han vände sig om.

"Är du döv? Jag vill inte att du går dit!" Jag blev en aning rädd av hans tonfall som var ovanligt aggressivt.

"Skojar du? Han är min bror, jag går dit om jag vill? Du är inte min mamma!" Skrek jag. Han flinade och gick närmre mig, jag backade tills min ryggtavla träffade väggen och var fast mellan den och Adam.

"Sluta." Mumlade jag och försökte knuffa bort honom vilket var lönlöst.

"Jag bestämmer var du går och inte går!" Jag spärrade upp ögonen. Det var första gången han sa det, vilket fick mig för en sekund att tro att han skojade men den tanken drogs tillbaka när han fattade mina handleder i ett hårt grepp. Jack hade rätt.

"Det är slut, låt mig vara!" Kved jag och försökte komma ur hans grepp.

"Ursäkta?" Härmade han mig och jag gjorde det samma med vad han sagt innan.

"Är du döv? Låt mig gå. Det är slut!"

"Du kan inte göra slut med mig." Jag fnös åt hans mening. Jack hade rätt.

"Det kan jag." Han skakade på huvudet och drog in mig till sovrummet.

"Ska jag bevisa det?" Flinade han elakt...

Jack hade rätt.