●Jack's perspektiv●
"Kan inte du prata med henne då?" Frågade jag Grace och satte mig ner.

"Jo, men om hon inte lyssnar på dig, sin egen familj. Varför skulle hon då lyssna på mig?"

"Ohh, jag vet väl inte? Bara. Prata med henne." Jag reste mig upp igen och gick mot hallen innan jag drog på mig mina ytterkläder.

"Vart ska du nu då?" Frågade Grace halvt irriterat.

"Ut, vi ses snart." Jag kysste henne snabbt på läpparna utan att få någon respons alls och gick sedan ut till bilen.

Vart jag skulle visste jag inte utan jag bara körde. Utan att tänka över huvud taget. Plötsligt saktade jag ner och stannade utanför huset som såg tomt ut. Jag chockas av synen. Hur jag kunde komma hit utan att tänka på det var för mig inte fint eller "vackert" utan bara läskigt.

Jag kände hur stilla allt var. Ingen vind, ingen sol, inga röster som hördes, ingen som syntes till. Inget, bara jag. Den enda tanken som poppade upp i mitt huvud var: Vad gör jag utanför Lillys hus? Och kan någon förklara det för mig?

Mina tankar avbröts då min mobil började vibrera och jag plockade snabbt upp den.

"Hej, Jack Stacey är här och..." Hon hejdade sig själv och sa inget på några sekunder.

"Grace! Och?! Vad mer? Vad var hänt?" Skrek jag i panik samtidigt som jag började köra hem.
"Jag vet väl inte hon vägrar prata, så sluta skrik!" Jag lugnade ner mig.

"Förlåt, jag menade inte att skrika, ge Stacey mobilen."

"H-hallå?!" Hörde jag Stacey snyfta.

"Säg inte att han gjorde det jag tror att han gjorde?" Sa jag och tog ett djupt andetag.

"Ska jag ljuga då?" Jag tryckte av samtalet och mobilen föll ur min hand.

***

Jag gick fram till personen jag letat efter och lät min knytnäve träffa hans käke.

"What the fuck?!" Skrek han vilket jag inte brydde mig ett skit om utan började mata på med slag. Såklart gjorde han motstånd och även jag fick en del smällar.

"Hur fan kunde du?!" Spottade jag och ett flin uppstod på hans läppar.

"Göra vad? Hon förtjänade det den jävla bitchen." Jag förlorade allt mitt tålamod och fortsatte att slå tills han bad mig att sluta.

"Sluta?" Frågade jag och hans "vänner" fick upp honom på fötter igen.

"Jag antar att det var det Stacey sa till dig också! Då borde du väll fatta att jag inte kommer sluta förens jag får det jag vill ha? Precis som du gjorde? Och jag vill Se dig död!" Han tog sin antagligen sista kraft och knuffade mig, så hårt att jag flög in i hyllan bakom mig som välte och ljudet av glas som krossades omslöt mig. Utan att verka ett dugg påverkad av fallet reste jag mig upp och hann lämna ett sista slag i hans ansikte när det jag fruktat hända hände.

"Polis!" Adam verkade inte bry sig utan tog nu chansen när jag stod helt paralyserad att försöka döda mig eller något. Allt avtonade och en polisman tog tag i Adam och en annan i mig.

"Har du några vapen på dig?!" Skrek han och jag skakade på huvudet.

"Nej" han nickade och handcuffed (ordet på svenska?!) mina händer bakom min rygg. Det sista jag såg var Adam som kämpade för att komma ur fem polisers grepp genom att skrika och försöka slå på dem. Lycka till Adam, lycka till.

***

Polismannen praktiskt taget slängde in mig i cellen.
"Men hallå-hallå-hallå! Jag är ju oskyldig?!" Skrek jag.

"Tills motsatsen bevisats, du är känd hos oss sedan innan Parker. Låtsas inte." Jag lutade mig mot väggen och sjönk ner till golvet.

Vad fan har du ställt till med Stacey?!!.