●Grace's perspektiv●
Jag tittade på Jack's cigarettpaket som låg på köksön. Hinner jag? Jack skulle sticka till affären och han har varit borta i en halvtimme. Han är säkert hemma snart. Jag skakade bort tankarna och drog en cigarett ut paketet innan jag gick ut på balkongen och studerade den fina utsikten av stadens tak och havet så långt ögat kunde nå. Jag tände cigaretten och placerade den mellan mina läppar innan jag tog ett bloss. En lugnade känsla spreds i min kropp och jag försvann in i min egen värld tills jag efter någon minut väcktes ur mina tankar.

"Hallå, nej-nej-nej-nej." Någon - Jack - tog cigaretten ifrån mig och släckte den.

"Vad fan gör du?!" Skrek jag och kände i frustration hur mina ögon sakta började vattnas.

"Grace är du inte klok, du har en 5 månader gammal bebis i magen, du kan inte röka då fattar du väl?" Jag stormade in och hörde hur Jack följde efter mig in i sovrummet.

"Du bestämmer inte över mig!" Spottade jag och la armarna i kors.

"Nej men- eller jo, du får inte röka, och det bestämmer jag visst. Vilket du också borde förstå att du inte kan?" Jag kände hur mina tårar sakta började rinna ner för mina kinder. "Grace, gråt inte." Suckade Jack och gjorde ett försök till att krama mig men jag knuffade bort honom.

"Låt mig vara." Muttrade jag och satte mig ner på sängen som precis som vanligt var helt perfekt bäddad.

"Grace, vad är fel?" Jag knep ihop ögonen och skakade på huvudet.

"Ingenting."

"Säker?" Sa han provocerande och satte sig bredvid mig.

"Men. Ohhh, ja- jag vill inte detta. Jag vill inte vara gravid. Jag vill inte ha en bebis. Jag vill inte vara 18 när jag får barn."

"Varför?"

"För...för att jag inte har någon familj. Ingen som stöttar mig eller kommer kunna lära mig hur man ens tar hand om ett barn. Jag kan inget om barn. Jag vet inte hur man är en mamma. Och jag har ingen som finns där och bara oh Grace det är klart jag finns här för dig, ingen! Jag är själv!" Jack satt bara och stirrade på mig som att jag var fullkomligt tappad.

"Grace. Älskling, jag vet att det känns så men du har mig, Stacey, du jag varit hos min mamma och pratat, dina föräldrar och Jason kanske inte finns där för dig men det betyder inte att du inte har någon familj, du kommer aldrig bli ensam. Och du kommer bli världens bästa mamma utan att någon visar sig hur du ska vara det." Ett leende spreds på mina läppar och Jack satte sitt pekfinger under min haka och tvingade mig att möta hans blick. "Okej?" Jag nickade och pressade mina läppar mot Jacks. Min Jack.

***

Jag och Jack låg i sängen och tittade på någon film som inte var sådär jätteintressant. Jag tittade på tavlan ovanför sägnen som bestod av Lilly och Jack.

"Hur var hon?" Frågade jag försiktigt och la mitt huvud i hans knä då han satte sig upp.

"Perfekt. Så som en flickvän ska va." Jag log och tog hans hand.

"Jack."

"Ja?"

"Hur lycklig var du med henne?" Jack log.

"Väldigt lycklig."

"Är du lycklig nu då?" Han nickade och drog sin hand genom mitt hår om och om igen.

"Ja. Jag är lycklig."

"Jack?"

"Mm?"

"Älskar du mig?"

Upp till bevis: har jag rätt: han älskar inte mig.
Eller Stacey: han älskar mig.

"Grace. Jag älskar dig. Jag är helt galen i dig. Jag älskar fortfarande Lilly, hon var min första kärlek och jag valde inte bort henne, min kärlek till henne finns bara där naturligt. Men här ute, älskar jag dig, här inne älskar jag dig. Du ska föda mitt barn, fattar du hur sjukt det är? Så glöm aldrig någonsin hur mycket jag älskar dig Grace. Vi är en familj. Jack och Grace Parker. Tänk dig det. Du är min trygghet Grace, du får mig att skratta och du får mig att må bra. Du. Gör mig galen."