●Grace's perspektiv●
Jag tittade runt bland alla små bebiskläder och log smått.

"Ska de va så små?" Frågade Jack och nickade mot en ljusrosa body. Jag flinade och tittade på honom.

"Ja?" Han log och höjder sina händer i luften.

"Ja jag vet inte. Ska du ha något?" Jag ryckte på axlarna.

"Är det inte tidigt?"

"Nej. Eller jag vet inte. Men skynda vi måste hem och fixa till oss, vi ska vara hos mamma och pappa om en timme." Jag nickade och bestämde mig för att inte köpa något. Jag vet inte. Det känns vara så tidigt.

***

Jag satte handen på Jacks ben som hoppade upp och ner.

"Sluta. Det kommer att gå bra och det säger jag som inte ens träffat dina föräldrar." Han slutade nickade samtidigt som han hade ögonen på vägen.

"Okej, bara var dig själv." Jag nickade och gick ut ut bilen tillsammans med Jack som tog min hand när vi gick upp mot det enorma mörkgrå huset. Jack ringde på ringklockan innan han kände på dörren som var öppen och gick in.

"Jack?" En kvinnlig len röst hördes från något jag tror var köket.

"Yes." Skrek Jack tillbaka och drog av sig jackan vilket jag också gjorde innan jag tog tag om hans hand igen.

En klump av nervositet växte inom mig. Efter någon sekund kom en kvinna med långt mörkbrunt hår ut från köket. Hon var väldigt vacker och man kunde tydligt se likheten i henne och Jack.

"Hej! Vad kul att få träffa dig."

"Tack detsamma Mrs Parker." Log  jag innan hon omfamnade mig.

"Kalla mig Angelina. Hej Jack." Hon kramade om Jack och försvann sedan in i köket.

"Inte så farligt va?" Viskade han och flinade.

"Inte än nej." Retades jag och följde honom in till vardagsrummet innan steg hördes från trappan och han vände sig om.

"Stacey!" Hon log snett innan Jack omfamnade henne så fort hon kommit ner från trappen. I några minuter stod dem och pratade innan han vände sig mot mig och nickade, vilket betydde att jag kunde komma.

"Stacey." Hon räckte fram sin hand och jag skakade den försiktigt.

"Grace."

"Ni kan väl lära känna varann lite så hjälper jag mamma?" Frågade han innan Stacey nickade samtidigt som han försvann in i köket.

"Kom." Hon vände på sig och gick upp för trappan igen med mig efter sig.

"Här bor jag." Hon öppnade en dörr till ett rum som var med det mesta inrett i färgerna vitt och grått. Det var fint.

"Så, hur träffades ni? Du och Jack?" Frågade hon och satte sig på sin vita skrivbordsstol medan jag satte mig på en annan stol hon hade ståendes typ i mitten av rummet som säkert inte brukade stå där.

"Eh, alltså vi träffades på mitt jobb. Eller ja förra jobb. Han var typ stammis där och sen så hände bara något mellan oss och vi började prata och ja. Det är typ allt." Hon nickade och hennes blick landade på min mage.

"När fick du reda på det?" Jag svalde hårt.

"Förra veckan." Hon nickade.

"Hur tog dina föräldrar det, eller du har inte sagt något än?" Tankar på mina föräldrar fick mig att vilja gråta. Men det finns inget att gråta över eftersom det kommer inte hjälpa för det.

"J-jag. Jag har ingen familj så. Ja. Den enda jag känner till som vet är min bästa vän. Och ni." Staceys ögon vidgades och hon la sin hand ovanför sin mun.

"Gud förlåt om de var känsligt. Jag visste inte."

"Det är lugnt. Det är inte ditt fel." Log jag och tittade ner i golvet.

"Får jag bara fråga hur gammal du är? Du ser ung ut."

"Sjutton" Hon nickade och log.

"Vad?" Flinade jag.

"Inget jag är bara glad att Jack hittat någon som passar honom." Jag flinade och skakade på huvudet.

"Han är inte kär i mig."

"Vet du hur mycket han tycker om dig?"

"Nej."

"Han är väldigt speciell och han skulle aldrig någonsin ta hit dig om han inte tyckte om dig. Mycket." Jag drog ihop ögonbrynen.

"Va?" Hon nickade.

"Det är sant. Ska vi gå ner?" Jag nickade tveksamt och följde Stacey ner, fortfarande i chock av vad hon sagt.

"Hej, gick det bra?" Frågade Jack när vi nått vardagsrummet. Han drog din ena arm runt min midja och kysste min tinning.

"Eh, j-ja." Svarade jag kort och jag blev helt varm i kroppen av hans beröring men frös plötsligt till is igen då ytterdörren öppnades och sedan stängdes.

"Okej det är min pappa, vänta här så hämtar jag dig." Jag nickade och fick en kyss på kinden.

●Jack's perspektiv● (a/n lyssna på not about Angels - Birdy)
Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i köket där mamma och pappa befann sig.

"Om det spårar så ta upp Grace på ditt rum." Viskade jag till Stacey som jag gick förbi i hallen. Jag stod i dörröppningen och mamma log.

"Jack, kom hjärtat." Sa hon mjukt och jag gick så långt in mot köks bänkarna så möjligt till mamma för att kunna undvika att pappa skulle kunna ta tag i mig. Jag vågade inte möta pappas blick. Det var som att mitt huvud fylldes med stel cement som inte gick att vrida på.

"Jack." Pappas röst var hård, okänslig, och inte minst kall.

"Pappa, jag kan förk-."

"Det finns inget att förklara. Jag trodde mycket om dig. Bra och mindre bra saker. Men detta? Jack hur i hela världen tänker du?!" Jag svalde hårt och hoppades på att Stacey tagit upp Grace på sitt rum.

"Ja-jag, jag är ledsen men det behöver inte vara en dålig sak. Och jag är vuxen, jag tar mina egna beslut! Om jag vill skaffa barn eller inte har ingen med att göra och speciellt inte när. Jag fattar om du blivit arg för några år sedan. En 16-årig Jack skaffar barn, nej. Där hade jag fattat men nu förstår jag faktiskt inte?" Skrek jag och drog frustrerat mina händer genom mitt hår.

"Jack det har inte med din ålder att göra! Det handlar om dig. Är du redo att låsa dig för resten av livet? Jag är din pappa, jag känner dig och nej jag tror inte det."

"Då tror du fel! Herregud, kan ni inte bara vara glada och hålla in på allt sånt här? Precis som du sa, det handlar om mig. Sen Grace flyttade in hos mig vilket bara var för någon dag sen, har jag känt mig som en människa. Jag har skrattat helhjärtat för första gångerna på nästan två år, jag har sovit. Hela nätter, utan mardrömmar som du vet att jag har varje jävla natt? Jag fattar verkligen ingenting, jag är lycklig! Barn kom kanske tidigt för mig med men en unge kan bara tillföra bra saker för mig. Jag har ännu en anledning till att inte försöka ta livet av mig, ännu en anledning till att inte supa mig full varje dag eller börja gå på tyngre droger ingen? Vad är det som är problemet för dig? Är det att jag växt upp? Eller är det för att jag inte väljer dem vägar som Connor skulle gjort? För just nu känns det så!" Mina nerver brakade loss totalt.

"Blanda inte in honom!" Varnade pappa vilket fick mig att flina.

"Och varför inte det? Vi båda vet det? Mamma vet det innerst inne, Stacey vet det, Connor visste det. Du ville inte ha mig, det var du och Connor, ni gjorde alltid allt tillsammans, och jag följde aldrig med. Vi vet båda två att du hade varit lika lyckligt om inte lyckligare ifall bara Connor födds och inte jag! Jag vill inte vara som han var, och jag ber om ursäkt men jag, Jack. Kommer aldrig bli eller ta de beslut som jag vet att Connor skulle tagit. Jag. Är. INTE. Connor!"

"Jack, Jack, det var inte det jag menade. Förlåt, jag är bara...det är svårt." Jag tog ett djupt andetag.

"Vad? Vad är det som är så svårt?!"

"Att släppa taget. Tror du inte det var svårt att låta dig flytta hemifrån? Och nu ska du få din egen familj. Du får inte säga eller tänka så igen, jag är stolt över dig, jag älskar dig lika mycket som jag älskar alla mina barn." Ett leende kröp sakta fram på mina läppar och för första gången på länge fick jag en kram av min egen pappa.

"Får jag träffa henne då?" Jag flinade och nickade.

"Jag hämtar henne, hon är nog uppe med Stacey."
Snabbt sprang jag upp och öppnade dörren till Staceys rum.

"Grace?" Hon nickade och reste sig upp.

"Kom." Jag sträckte ut min hand mot henne som hon tog.

"Allt är helt lugnt, bara så att du vet." Hon höjde på ögonbrynen och jag nickade. Jag gick före Grace med henne bakom min rygg.

"Så, pappa, detta är Grace." Hon log och skakade pappas hand nätt.

"Trevligt att träffas, jag är Chris, Jacks far."

"Grace." Sa hon och tog sedan min hand igen.

Äntligen. Alla bitar faller på plats. Sakta men säkert. Jag jag kan inte vara mer lycklig just nu. Jag trodde inte att jag skulle säga detta men. Grace, får mig att börja hoppas på livet. Jag tror att jag faller för henne. Handlöst. Helt utan kontroll.