●Grace's Perspektiv●
Jag hörde dörren slås igen och hur steg närmade sig. En lätt smäll från köket hördes. Vad ska jag göra? Jag övervägde att gå upp men ändrade mig då steg hördes och jag kände snart hur madrassen sjönk ner en aning bredvid mig. Utan att ens fundera på det lossades jag sova och en varm hand placerades på min mage. Jag log och kände sömnen sakta ta över mig.

***

Jag slog upp ögonen med en obehaglig känsla i kroppen. Illamående. Ugh.

"Jag vill inte." Suckade jag och begravde mitt ansikte i kudden. Klockan visade endast 07.13 vilket fick mig att vilja kräkas ännu mer.

"Va?" Sa Jack i en gäspning och jag vände mig om.

"Jag mår illa." Jack drog mig närmre sig och jag kurade ihop mig mot hans bröst.

"Sov lite så går det kanske över." Mumlade han halvt sovande och lämnade en kyss på min panna. Jack hade inga problem med att somna till skillnad från mig som bara ville kräkas. Jag drog mina fingrar försiktigt över hans tatueringar, över bröstet och armen. Ärligt fick jag en känsla av att de flesta var typ fyllegaddar eller något liknande. Jag vet inte vad jag tycker om det men Jack passar på något sätt i det så jag ska inte klaga.

***

"Grace? Gå upp?" Jag suckade och hasade mig ur sängen.

"Vad? Kan du inte låta en gravid kvinna få sova eller?" Jack flinade och ställde ett glas smoothie på bänken i hallen bredvid mig.

"Drick, vi ska hämta dina saker snart. Sen kan vi typ äta lunch i stan." Jag hann inte ens svara innan han var tillbaka i köket som jag gick mot med glaset i handen.

"Sovit gott?" Frågade jag och drack av min smoothie som var oväntat god.

"Hyfsat, du?" Jag suckade.

"Din säng är för skön, dina sängkläder luktar för gott, jag ville helst bara kräkas under hela natten, annars var det bra."

"För skön, och luktar för gott? Det var de konstigaste jag hört." Flinade han och drack av sitt kaffe.

"Alltså jag är inte van vid ditt lyxiga liv. Det här..." Jag lyfte upp glaset med smoothie i och pekade på det innan jag satte ner det igen. "Skulle aldrig, någonsin hända hos mig. Inte heller det där äta lunch i stan." Jag tittade ner i mitt knä och kände hur Jack omfamnade mig.

"Okej, men det där kommer hända ofta. Både att jag gör frukost och att vi äter till exempel lunch ute. Jag fattar att det kommer bli svårt att vänja sig men jag vill att du ska må bra och jag gör allt för att det ska vara så."

Vi pratade ett tag om hur det kommer bli i framtiden. Positiv.

Förhoppningsvis.

Sedan åkte vi hem till mig och hämtade lite av de få grejer jag faktiskt ägde som jag ville ha kvar. Resten lämnade jag och nu är klockan 12.24 och vi ska äta lunch. Detta stället var väldigt fancy. Jag ska sluta påpeka att saker är fancy för det enda man kan komma på att säga vart vi än går är att det är fancy.

"Så på söndag så ska vi hem till mig, eller alltså mina föräldrar och min systers hus". Jag svalde hårt och pillade med gaffeln i min sallad.

"Måste jag följa med?" Frågade tyst och sneglade upp på honom.

"Ja, det måste du." Jag suckade och nickade.

"Förlåt, dum fråga."

"Det går bra. Iallafall för dig, mig kommer min pappa dock att slakta." Jag drog ihop ögonbrynen.

"Men jag trodde att du redan berättat?" Frågade jag i ren förvåning.

"Ja det har jag. För mamma och Stacey. Men mamma har nog berättat för pappa nu." Jag nickade och och kände nervositeten krypa fram i mig.

Vad händer om hans familj inte gillar mig?

"Hur tog de det?"

"Mamma bra. Stacey. Ganska mycket mindre bra. När skulle du träffa din bror?" En klump satte sig i min mage när han sa hur Stacey reagerat.

"Em, imorgon tror jag. Men jag är inte säker." Han nickade och tittade på sin klocka.

"Vad ska vi göra nu då?" Frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Jag borde egentligen vara på jobbet." Jack suckade och himlade med ögonen.

"Sluta där." Jag spärrade upp ögonen.

"Är du inte klok? Var ska jag få pengar ifrån om jag inte har ett jobb?" Sa jag kanske en aning för högt då folk som satt närmst vårt bord vände sig om och tittade på mig.

"Från mig?"

"Nej Jack det funkar inte så." Muttrade jag och kände mig en aning dum.

"Eh jo? Du ska föda mitt barn. Det funkar så, vare sig du vill det eller inte."

"Men jag kan inte säga det till Adam. Han kommer att få spel?"

"Då får väl jag gör det åt dig." Jack reste sig upp vilket jag också gjorde innan jag följde honom mot utgången.

Ett liv som detta? Visst det funkar. Det funkar bra. Leva i överflöd. Lyxigt. Ha någon som alltid är på ens sida och gör precis allt för en. Visst. Det funkar. Men det är svårt. Svårt för någon som aldrig haft någon som gör någonting för henne. Någonsin.

Jack gick bestämt in i caféet med mig tätt följande efter sig.

"Nej men kolla vem som bestämt sig för att dyka upp. Och tydligen inte ensam heller." Det sista viskade Adam ut och drog fram mig som stått bakom Jack.

"Sätt igång. Och du får fan jobba igen alla dina pass du missat och dessutom ta mina om du inte vill att jag säger till chefen." Spottade han och greppet runt min handled blev starkare. Jag kved försiktigt av smärtan och Jack knuffade undan Adam.

"Du. Rör. Inte. Henne." Morrade Jack med sammanbitna tänder och drog mig bakom hans rygg igen.

"Seriöst vem fan tror du att du är?" Adam la armarna i kost och spände blicken i Jack.

"Hon slutar." Jack struntade helt i Adams fråga som var lika patetisk som han själv.

"Ursäkta?"

"Du hörde mig. Hon slutar. Är det inte tydligt nog?"

"Verkligen inte. Hon är för fan pank, hennes liv hänger på detta jobbet?" Han slog ut med armarna och Jack bara flinade.

"Hennes liv hänger inte på detta jobbet."

"Hon kommer bli av med sin lägenhet."

"Hon bor hos mig."

De där fyra enkla orden gjorde Adam stum. Inte minst sagt vansinnig. Fyra ord som han inte ville höra.

Hans blick vidgades och hans ögon blev plötsligt mörkare. Adam förklarade praktiskt taget krig med Jack här och nu.

Ett ord.

Kaos.