○Alexander○

"Blanda inte in Jax i dina idéer om hur jag eller detta fungerar. Vad är det som gått så fel för dig att du helt plötsligt börjar göra uppror mot precis allt?" Kanske för att jag börjat tänka på vad vi gör och kommit på att vi inte ens gör det som vi från början skulle utan bara slåss för makt. Kanske också för att du börjat förändras och kanske för att jag träffat Roxana som bevisar hur fel du haft om de från andra sidan.

"Jag har inte gjort uppror? Det är du som blivit hårdare mot mig och satte större krav på mig från första början. Att Aiden och de är fast där de är, det är inte mitt fel men ändå skyller du det på mig?" Pappa höjer på ögonbrynen och lägger armarna i kors.

"Vems fel är det då? Du var väl gruppledare? Eller? Du skulle se till att alla gjorde det de skulle och sedan kom tillbaka säkert!"

"Du sa ju till dem att stanna, till och med jag förstod risken med det och vad hände?" Jag får ett hårt slag över min kind vilket får alla muskler i min kropp att spännas. Min blick förflyttas ner i marken och jag får hålla mig från att göra eller säga något jag inte borde.

"Ibland undrar jag vad jag gjort för fel med mina barn, ni sviker mig hela tiden. Du, Alexander...trodde jag aldrig skulle våga gå emot mig men tydligen hade jag fel och jag lovar dig en sak. Du vill inte vara min fiende. Jag struntar fullständigt i att du är min son, jag har uppfostrat dig till att bli en respektfull och stark person men uppenbarligen har du förändrats."

"Jag har inte gjort uppror på något sätt. Jag har gjort allt du bett mig, om inte mer." Mumlar och sväljer hårt.

"Du ska inte tro att Phoenix är någon förebild eller någon du ska se upp till. Han svek oss och hans utväg är ingen som är möjlig för dig...inte över huvudtaget. Du kommer inte härifrån. Jax kan inte göra det du kan för han är inte den sorten, han kan sköta teoretiska saker men aldrig göra ditt jobb. Om du tror att du ska försöka bygga upp någon bild av dig som kommer göra att jag släpper dig och befriar dig från de ansvar du har så har du fel. Detta är din framtid och du är fast här för resten av ditt liv." Han går närmre mig vilket gör att jag vänder bort huvudet för att slippa se honom i ögonen. Mitt hjärta brister nästan av hans ord eftersom jag vet vilket allvar det är som vilar i det han säger. "Du kan sluta lyssna på vad dina kompisar säger och var de tänker göra med sina liv. Studera, resa, bli kära...för det ska inte du göra. Hur ska du klara av att hålla dig och hela denna basen uppe om du fokuserar på något annat än just detta? Det kan du inte göra. Redan nu har du svårt att räcka till och vara bra nog...gör det inte svårare för dig snälla du. Jag vet vilka drömmar du har men det är dags för dig att växa upp och bränna de där visionerna, för det kommer aldrig hända. Fattar du?" Jag sväljer och blinkar bort tårarna i mina ögon innan han trycker mig mot väggen så att jag slår i huvudet. Min blick vidgas en aning när jag nu tittar på honom och jag känner bara hur allt hopp tas ifrån mig. Han kommer inte låta mig vara ifred. Han kommer hålla mig här tills dagen han dör och göra allt i sin makt för att bryta ner mig totalt. Något han redan nu visar att han lyckas med då jag tar åt mig av varje ord. "Hör du dåligt eller? Svara mig?!" Jag nickar försiktigt innan hans knytnäve träffar mitt ansikte.

"Jag förstår!" Får jag fram innan det händer igen och igen tills jag känner blod rinna ner från min näsa.

"Lär dig att bli tuffare och vakna upp från din fantasi!" Pappa knuffar undan mig och sätter sig bakom sitt skrivbord. "Jag lovar dig att detta bara är början på ditt lidande om du inte slutar leva i någon drömvärld, sväljer din stolthet och accepterar din framtid. Du kommer ALDRIG härifrån!" Jag står bara där och tittar på honom innan han skakar på huvudet sedan vänder ner blicken i sina papper. "Du kan gå."

Jag fattar vad detta innebär men jag har så mycket annat jag vill göra och jag tänker inte ge upp. Jag ska hitta Phoenix, jag ska lista ut vad det är jag har med Roxana och jag ska försöka förstå hur detta kriget ska ta slut. För jag tänker inte leva såhär. Aldrig någonsin.

○Roxana○

Jag sitter framför Aiden och bara tittar på honom. Varför släpper jag inte bara honom? Han har gett mig allt och det jag gör nu är bara att tortera honom för ingen anledning. Jag kan inte heller sluta tänka på vad detta kriget har för mening längre. Från början var det att vi skulle bevisa att Warner har läkemedel till sjukdomar som sägs vara obotliga och göra det möjligt för ett rättvist samhälle att få sin seger, att få ett samhälle där inte bara toppen är nöjda och bestämmer utan ett samhälle där alla är inkluderade trots olikheter. Men det känns som att det där är glömt. Allt pappa pratar om är makt hit och makt dit...om jag ska vara ärlig har vi nog blivit lika maktgalna som vi från början sa att Warner var. Vi är inte mycket bättre...

"Hej." Jag tittar upp och ser Phoenix komma in genom dörren som han stänger efter sig. "Hur går det?" Jag rätar på mig och suckar.

"Jo, det går bra men jag vet inte vad mer för information jag ska få av honom." Säger jag och tittar på Aiden sedan tillbaka på Phoenix som sätter sig framför mig och flinar innan han tittar på mig. Hans blick gör mig aningen osäker då det är en blick som jag känner igen. En blick som jag älskar.

"Ja du, det är en svår fråga. Han har nog sagt allt han vet vid detta laget." Jag struntar i hans svar till mig och fortsätter bara att titta på honom. "Hallå? Är det något fel eller?"

Alexander. Han har samma blick som Alexander. Och ju mer jag tittar, desto mer liknar han honom. Han har exakt samma varma men samtidigt lite, osäkra blick som Alex. Samma leende som inte gör annat än att sprida glädjen vidare. Precis samma utstrålning och tindrande blå ögon...