○Roxana○

"Hallå? Vad tittar du på?" Jag skakar på huvudet och tittar ner i bordet.

"Inget."

"Roxy?"

"Ja, nej det är inget. Jag bara tycker att du liknar någon jag...känner. Men glöm det." Hans ansiktsuttryck ändras och han rätar på sig en aning.

"Vem då?" Frågar han aktsamt innan han faktiskt börjar verka känna sig obekväm.

"Ingen du känner. Det är ingen härifrån. Så glöm det, det var inget. Bara en knäpp sak."

○Phoenix○

Jag har aldrig fått en sådan blick innan och aldrig har jag hört den där kommentaren. Den som jag är mest rädd för. Den som kan förstöra hela mitt liv.

"Om inte härifrån, vart?"

"Varför blir du så stressad? Det var inget." Jag kommer på mig själv och lugnar ner mig då jag inte får låta påverkad.

"Okej, vad bra." Säger jag och tittar på Aiden som vänder sin blick mot mig. Han tittar på mig länge innan han drar ihop ögonbrynen, det går inte alls långt tid innan hans blick vidgas och jag hastigt ställer mig upp. "Oj, men gud jag hade glömt..." Jag drar med Roxy upp från sin stol innan jag leder henne till dörren. "Du har papper på din bänk som du måste fixa nu och din pappa sökte dig." Säger jag och knuffar henne ut ur rummet. "Jag håller koll här."

"Du gör det?" Hon verkar lite osäker men ändå tror jag inte hon förstår att jag faktiskt ljuger henne rakt upp i ansiktet. Jag nickar bara och stänger sedan dörren som låser sig själv innan jag går fram till Aiden som sitter på golvet.

"Du..." Säger han nästan direkt och jag fattar redan nu att han har mer makt över mig än vad jag har över honom just i denna stund.

"Vad?!" Han skakar på huvudet och flinar lätt innan han blir seriös och bara tittar på mig.

"Phoenix Warner..." Jag skjuter undan stolarna och får endast ur mig ett vrål av ilska. Jag visste det, jag visste, jag visste, jag visste att det skulle bli såhär.

"Tyst!" Ryter jag och ser direkt hur rädd han blir när jag sätter mig på huk framför honom och tar tag i kedjan som leder till metallringen om hans hals. "Hur känner du igen mig nu men inte innan?" Han tittar bara på mig med stora rädda ögon innan han sväljer hårt.

"Hon sa det där och jag har alltid tyckt du varit bekant men jag har inte förstått vartifrån."

"Lyssna jävligt noga nu. Jag vet vart din lillebror finns och jag har span på honom utan att han själv ens vet om det. Om jag fixar så att du kommer härifrån, då vet du ingenting om att jag finns här. Fattar du?!"

"Du rör inte Levi!"

"Nej, inte så länge det inte kommer ut. Inte vad du sett eller hört. För får jag reda på det...då kommer varenda en av din kompisar här att dö, sen kommer jag att döda dig, din bror och tillsist blir det min tur. Är jag förstådd?" Han nickar bara innan jag släcker lamporna och försvinner ut även jag.

Om han stannar finns det risk för att han tjallar till någon här och då dör jag med största sannolikhet brutalt. Om han stannar har han makt över mig men om han blir släppt är det jag som kontrollerar honom. Han måste hålla käften, annars ryker han, hans kollegor och hans lillebror. Det är antingen dö eller döda...och jag tänker inte dö för en sådan som honom. Inte för någon som väljer att jobba för min far. Aldrig i livet.

Hur fan ska detta sluta?