○Roxana○

"Vart fan har du varit?" Mumlar William och öppnar min dörr yrvaket.

"Ute med en tjejkompis?" Snäser jag och slänger ner min jacka på golvet.

"Eller hur..."

"Har du något du vill säga?"

"Nej, hoppas bara att du är ärlig." Säger han och drar sin hand trött över sitt ansikte innan han stänger dörren igen. Jag suckar och sätter mig på min säng innan jag tar min mobil i handen. Det känns som att detta var bästa kvällen på länge och det som är absolut skönast är att jag typ försvinner in i en annan värld. Ingen sekund går åt att tänka på jobb eller det faktum att vi inte ens får vara tillsammans egentligen.

Jag undrar hur det kommer sig att jag faktiskt litar på honom. Han är en naturlig fiende till mig och om detta skulle komma ut, har jag skämt ut pappa totalt. Jag tror ärlig talat att han inte hade pratat med mig igen om han fick veta något. Jag borde bry mig mer om konsekvenserna än vad jag faktiskt gör och bara det är när jag tänker efter, helt ofattbart. Aldrig trodde jag att jag skulle känna såhär men nu gör jag det ändå och det är så märkligt. Jag vill helt ärligt också säga att jag hört vad Warner faktiskt gör med folk som sviker honom och om jag ska vara ärlig tror inte jag att han bryr sig om att Alexander är hans son. Om detta skulle komma ut, skulle han nog bli lika hårt straffad som vem som helst och jag vet inte om det är värt att riskera. Kanske har jag fel. Warner kanske har en helt annan skärgång mot sin egna? Jag hoppas att det är värt det. För jag vill att det ska vara värt det.

○Alexander○

Jag går trött ner för trappen även om jag bara vill gå tillbaka upp och lägga mig i min säng. Sömn är något jag definitivt inte fått mycket av de senaste dagarna. Jag går runt och tänker på Roxana, om hon är värt det, vad jag känner för henne, om jag kan lita på henne...men mest på de stunder vi haft som tar mig till en annan värd för ett tag.

"Hej..." Säger Jax och tittar upp på mig.

"Hej." Svarar jag och pussar Elza på kinden innan jag ställer mig bredvid henne i middagsrummet.

"Vad har du gjort?" Viska Elza och tittar på min hals som jag helt glömt. Mamma får inte märka de. Jag reser mig upp och rycker åt mig en filt från en fåtölj som står som prydnad i hörnet.

"Nej fy va kallt det är..." Säger jag och lägger filten över mig innan jag sätter mig igen och vrider ner huvud lite.

"Börjar du bli sjuk?" Säger mamma oroligt och tittar på mig.

"Nej eller ja, kanske. Det tror jag inte iallafall."

Jag har inte jättemycket matlust men dricker mitt kaffe och går sedan från bordet mot mitt rum.

"Vänta..." Hör jag Elza säga när jag precis ska gå in i mitt rum och stänga dörren.

"Ja?" Ler jag bara och försöker övertyga henne att allt är bra. Hon går mot mig och stänger min dörr innan hon drar filten ifrån mig.

"Vad har hänt?"

"Elza...oroa dig inte. Jag mår bra." Säger jag men får bara en fundersam blick tillbaka.

"Säkert?"

"Ja jag lovar."

"Om det var pappa så måste du säga till mamma. Han får inte göra så mot dig." Hon kramar om mig och jag hinner knappt krama henne tillbaka innan hon släpper mig och försvinner ut.

Jag gör mig i ordning och går sedan ner till basen mot mitt kontor där Luca redan väntar utanför.

"Du kan komma med mig." Säger jag bara och går mot ett rum med honom och en till vakt efter mig. Jag öppnar en dörr och knuffar in honom.

"Vad gör du?"

"Du ska låta Levi vara fattar du?"

"Ja, du sa det igår!"

"Bra! Du ska stanna här och komma på ett sätt att få kontakt med klockorna igen." Säger jag och drar ut en stol till honom framför ett skrivbord med avancerade datorer.

"Jag?"

"Ja, du som är så nyfiken på vad som händer där borta." Jag ler falskt mot honom och trycker sedan ner honom stolen.

"Jag har annat att göra."

"Då får du väl tänka snabbt." Säger jag innan jag går ut och trycker på en knapp vilket synkar min klocka till hans men även låser dörren vilket gör att ingen kommer vaken in eller ut.

Jag suckar innan jag lutar mig mot väggen och sluter ögonen.

"Din far vill tala med dig." Hör jag någon säga innan jag öppnar ögonen och ser att det är Oscar.

"Klart att han vill." Jag går mot pappas kontor och öppnar dörren innan jag tittar upp. Snabbt stänger jag dörren igen så att ingen kan se in och ilskan börjar flöda i min kropp. Pappa står bakom Jax och håller en hand på hans axel.

"Hejsan Alexander!"

"Vad har du gjort?" Frågar jag och kan inte släppa blicken från Jax.

"Jag? Frågan är vad du har sagt till min pojke som gör att han måste försvara dig och vilket därmed gör att jag måste straffa honom för spridning av flaska rykten om mig till familjen."

"Vadå falska rykten?"

"Jag tror att det är dags för oss att presentera vår värld för Jax här."

"Du låter honom vara!" Ryter jag och ska precis ta tag i honom när pappa knuffar honom åt sidan för att jag inte ska få tag i honom.

"Eller du kanske vill ha hans straff istället?"

"Jättegärna!" Ryter jag innan jag drar åt mig Jax som ser livrädd ut och ställer mig framför honom.

"Du är en bra son egentligen. Varför måste du hela tiden göra uppror mot mig?"

"Jag gör inte uppror, men Jax har inte gjort något fel."

"Bra, då kan han gå." Jag vänder mig om och tittar på honom innan jag nickar.

"Gå." Han skakar på huvudet.

"Jag tänker inte lämna dig här."

"Jax, gå...jag ber dig!" Han tittar på pappa och sedan på mig igen innan han öppnar dörren.

"Alexander har inte heller gjort något fel...så du vet om det pappa." Säger han bara innan han stänger dörren och lämnar mig ensam. Hoppas inget blir värre...