○Leonard○
Rösten är tillbaka i mitt huvud. Rösten som jagar mig. Rösten som hånar mig.
"Sluta!" Skriker jag och sliter tag i mitt hår när jag gjort allt för att jag ska sluta höra mitt namn upprepas i mitt huvud av mammas röst.

Leonard? Leonard? Leonard? Leonard...

"Sluta sluta sluta sluta, försvinn!"

Leonard. Berätta sanningen.

"Jag har! Alla vet att du är död, alla vet att jag ljög."

Det var inte du som berättade det.

"Sluta säga så."

Det var inte du som berättade det.

"Vad spelar det för roll? Alla vet ju."

Varför lät du någon annan göra det du skulle gjort?

"Jag valde inte att de skulle säga det."

Du gör mig besviken Leonard.

"Mamma förlåt."

Det är inte mig du ska be om ursäkt till.

"Till vem då?"

Alla Leonard. Har du inte förstått att du är en dålig vän som inte berättade för någon?

"Jo. Snälla sluta nu."

Jo?

"Ja jag har förstått att jag är en dålig vän."

Hemsk min son.

"Ja hemskt."

Fruktansvärd och jag kunde inte varit mer besviken på dig, tänk att du lät dem skada mig.

"Förlåt! Mamma jag lovar jag är så ledsen."

Var inte det. Jag vill bara att du förstår att du inte är den som jag ville att du skulle bli.

"Förlåt!"

Jag känner knappt igen dig.

"Okej okej jag fattar."

Förstår du inte?

"Jo! Snälla förlåt mig!"

Det är ditt fel Leonard. Allt! Är ditt fel!

"Ut ur mitt huvud!"

Hur kan du leva såhär? Med dig själv? När alla verkar hata dig?

"Jag vet! Alla hatar mig!"

Ja precis.

"Men ingen hatar mig mer än jag!" Min knutna näve går igenom spegeln som hänger på väggen och hånar mig. "Mamma?!" Ropar jag och vänder mig om när det blir helt tomt och tyst i mitt huvud. "Mamma?! Nej mamma förlåt!" Jag spärrar upp ögonen när jag inser vad jag gjort. Min enda chans att få höra mammas röst, även om det är i mitt huvud, krossade jag precis i tusen bitar. "Nej nej nej nej nej, mamma förlåt. Förlåt mig! Mamma?!" Mina tårfyllda ögon svämmar över när mina knän träffar golvet.

○Nicole○
Jag ställer ner min väska på golvet och nästan tappar kassen med mat i när jag hör Leos röst. Leos röst som är fylld med tårar och desperation.
"Mamma förlåt!" Nästan skriker han medan jag springer förbi köket.
"Leo?" Säger jag när jag ser honom sitta på på golvet och försöka pussla ihop spegelbitar. Han hör inte mig.
"Mamma förlåt, det var inte meningen." Det är läskigt att se när han sitter där och pratar med luften.
"Leo?" Upprepar jag vilket denna gånger gör att han stannar upp och vänder upp blicken mot mig. "Vad har hänt?" Frågar jag och närmar mig honom.
"Jag tog sönder den." Säger han med en tår som letar sig ner för hans kind och landar på hans tatuerade arm.
"Det gör inget. Kom jag städar upp det sen."
"Hon bara försvann." Hans blick är fast ut mot ingenstans.
"Vem, försvann?"
"Mamma. Hennes röst, hon bara försvann."