○Izabelle○
"Men Gud, vad fan har du gjort?" Nathan faller ner på golvet i hallen när han smällt igen ytterdörren. Hans ansikte är helt blodigt och hans ögon rödsprängda.
"Inget." Mumlar han och lutar sitt huvud mot dörren.
"Vad har hänt?!" Säger jag irriterat och sätter mig framför honom.
"Leo." Fan.
"Varför ringde du inte mig? Hallå? Har ni gjort honom illa?"
"Vem fan bryr sig om honom?"
"Det är det många som gör." Säger jag och lyfter upp hans huvud för att kunna se hans sår i ljuset.
"Men inte du? Eller?" Jag suckar och tar tag i hans hand innan jag drar med honom till köket.
"Bry dig inte." Muttrar jag medan jag blöter en servett.
"Jag är väl för fan den om någon som ska bry mig?" Jag skakar på huvudet medan jag börjar tvätta rent hans sår vid pannan.
"Nej. Nathan det är du inte." Han knuffar bort min arm och biter ihop tänderna.
"Men aj! Lägg av kan du ta det försiktigt?!" Ryter han uppenbarligen för att han har ont.
"Oj gjorde det ont?" Frågar jag fast att jag inte kunde brytt mig mindre med ett falskt leende.
"Vad tror du?!"
"Jag hoppas du har jävligt ont!"
"Vad?!"
"Men fattar inte du? Du och dina idioter till kompisar har förstört en annan människas liv?!"
"Du bryr dig inte ens om Leo?! Eller hur? Du är bara för jävla rädd för att säga det!"
"Det handlar inte om Leo!"
"Så vad handlar det om då?!"
"Det handlar om vad ni gjort, det kunde varit vem som helst men ingen förtjänar det där. Tänk om det var vår mamma! Tänk om det var hon som lämnat oss alldeles för tidigt och så går några jävla idioter utan hjärna och förstör platsen där hon ska få vila i frid?! Fattar du inte?" Mina tårar börjar leta sig ner för mina kinder. "Säg inte till mig att ni gjorde det för mig, för att Leo sårade mig. Ni gjorde det bara för egen jävla vinnings skull. För ni mår alla så bra av att se honom på botten av alla plan som går. Jag kan leva med att Leo sårade mig. Han förstörde inte hela mig för det! Så kan du nu förklara för mig hur Leo ska kunna leva med vad ni gjort?" Min bror som förvandlats till någon jag inte ens känner igen längre tittar bara på mig. Länge. Innan han säger något som får mitt hjärta att gå i miljarder bitar.
"Det är det precis det som är meningen Bella. Han ska inte kunna leva med det."

○Leonard○
Jag faller ner på knä framför mammas grav som har tagit flera timmar att fixa. Visst hade jag kunnat be någon hjälpa mig men det vill jag inte. Det kanske verkar oklart varför någon skulle göra en sådan här sak. Jag vill att det ska var det för mig också och jag strävar efter att tro på det. Ingen ska gå på min familj för något som jag gjort. Men samtidigt, hon är min absolut svagaste punkt. Min mamma är ingen som jag någonsin pratat om, ingen var någonsin ofta hemma hos mig, ingen har frågar och jag har aldrig berättat. De hatar mig och de vill antagligen bara att jag ska dö. Det låter kanske hårt men ett svek för oss i vår värld är någon mycket mycket större än vad det låter. Ett svek, det går ju alltid att rätta till. För oss? Skulle inte tro det. Jag har gjort fel jag vet om det men det betyder inte att jag inte mår åt helvete för hur långt folk är beredda att gå för att göra mig illa. Jag är helt ärligt rädd men det betyder inte heller att jag kommer att stoppa dem. Det är försent.

Min blick som är som fastklistrad på stenen förflyttar sig när jag hör hur någon går mot mig. Jag vill inte titta för jag vill inte att jag ska känna igen personen. Jag vill inte att någon ska vara här, ändå lyfter jag mitt huvud och tittar upp på personen som bara är någon meter ifrån mig. Till min förvåning blir jag lättad när jag ser vem det är även om jag precis sa att jag inte vill ha någon här. Nicole.
"Hej." Ler hon smärtsamt medan jag reser mig upp. Jag svarar inte. Jag får inte fram ett ord och smärtan i mitt bröst är tillbaka. "Ehm. Ja-jag tänkte bara se till så att du var okej." Hon tittar på mig och sänker axlarna. "Leo, följ med mig hem." Jag skakar på huvudet och vänder min blick mot mammas gravsten. Solen har börjat gå upp och det har nästan gått två dagar utan att jag sovit typ alls.
"Nej." Säger jag så att det knappt hörs.
"Okej... vill du prata om något då?" Ännu en gång skakar jag på huvudet.
"Det enda jag vill är att komma bort härifrån."