"...han var kung..."

○Nathan○
Bellas avslöjande för mig kan vara det dummaste beslutet hon någonsin tagit. Informationen som tydligen är jättehemlig ska jag använda, och det väl. Han är en vidrig person som behöver förstå att han inte har alla i styr så som han vill. Vad som är mitt är mitt och det är andra gången han tar saker ur mitt liv ifrån mig.

Dessutom... det är inte synd om Leo. Inte någonstans. Han har gjort andra människors liv till helveten så pass länge nu att det är dags för honom att få veta hur smärta känns. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte ute efter att slå honom eller göra honom till åtlöje. Jag är bara ute efter en sak. Och det är att krossa Leo så hårt det bara går tills han förvandlas till fucking aska.

○Leonard○
Jag tar steget in i skolan och känner direkt blickarna mot mig. Min blick sveper över korridoren där alla bara stirrar. Jag stannar upp för en sekund och får en krypande känsla i kroppen, blickarna är inte bekanta för fem öre. Det är ingen blick som så många bara ger en. För att försöka ta mig till mitt skåp ostört vänder jag huvudet och tittar ner i marken. Ändå känns det och jag kan inte förstå varför alla stirrar, iallafall inte de som jag inte känner. Jag springer upp för trappan och möts direkt av en kille jag aldrig sett.
"Det är ju du. Modigt av dig att komma hit." Modigt?
"Ursäkta mig?" Han flinar.
"Det är väl du som är Leo Carter?"
"Ja? Varför undrar du det?" Svarar jag innan han trycker ett papper mot mitt bröst.
"Ta en titt själv. Ska jag vara ärlig tror jag inte du behöver ställa upp i valet för att bli årets balkung, dina chanser är nog ganska små från och med nu." Han går förbi mig och lämnar mig helt oförstående om vad han pratar om tills jag ser lappen i min hand. Jag sväljer hårt och tittar sedan på den.

"Alla trodde att han var kung men han lutade oss. En föräldralös, självisk idiot som ingen av oss känner. Vi spottar alla på dig LEONARD Carter."  

Pappret faller ur min hand innan jag tittar upp mot korridoren som får mitt hjärta att stanna. Hela golvet, väggarna, skåpen är täckta med det jävla pappret som jag inte har någon makt över. Pappret däremot är för läskigt avgörande för min framtid.

Jag går sakta mot mitt skåp och tittar på alla som ser på mig som om jag vore en brottsling släppt på fri fot. Alla håller i pappret och läser det antagligen om och om igen. Det kan ju inte vara jag eller hur? Leo? Av alla människor, neeej? Men jo, det är jag, eller ja, jag och jag... de vet ju inte vem jag är.

Jag biter mig i kinden för att inte tappa det när jag går igenom korridoren av blickar från folk som definitivt inte har med mitt liv att göra. Jag tänker inte ens på vem som gjorde det, jag tänker bara på hur jag ska fixa allt för det som faktiskt har något med mitt liv att göra och som jag inte orkar eller vill förlora på någon sätt. Det är liksom kört på riktigt nu. Mamma är död. Maddie och jag pratar inte, Bella fick veta min hemlighet och inte ens från mig, någon vill att folk från skolan ska döda mig och säger det jag ska säga före mig via en jävla pappersbit, mina vänner hatar mig och har de inte sett detta än så lär de iallafall hata mig från och med idag. Alla vet nu. Alla. Varenda en.

När det inte känns som att det kan bli värre för stunden, händer det som jag inte vill ska hända precis när jag tittar upp mot mitt skåp. Eric. Jag tar ett djupt andetag innan han tittar upp från lappen som han håller i handen och möter mig med blicken.

"Förklara."

~

Not a special chapter but a special day. Happy Birthday mom. I miss you more than words can describe. C.