"Säg det!"

○Leonard○
När hon tar steget ut från huset och ger mig den där blicken som jag inte vill ha, en blick som är full av tårar innan hon stänger dörren och försvinner bort ifrån mig, i den sekunden när jag står ensam i hallen känns det första gången som att mitt liv på riktigt är förstört. Som att allt hopp tar slut. Det finns verkligen ingenting som jag kan göra för att gottgöra alla som jag svikit. Det finns inget kvar som jag kan gömma mig bakom. Inget. Allt jag kämpat för har gått i spillror. Det finns ingen hemlighet längre. Det finns bara jag kvar. Ensam bland människor som inte vet vem jag är. Människor som jag inte vill vara utan men som antagligen inte kommer prata med mig igen.

○Izabella○
"Vad har hänt? Herregud." Flämtar Nathan när jag kommer in i vardagsrummet där han sitter.
"Inget." Säger jag och torkar bort mina tårar från mina kalla kinder.
"Lägg av Bella, vad är det?" Jag skakar på huvudet innan jag inte kan hålla tillbaka tårarna längre och begraver mitt ansikte i mina händer. "Bella?"
"Inget."
"Är det Leo? Vad har han gjort?"
"Nej, nej han har inte gjort något." Säger jag och tittar upp på honom.
"Varför tror jag inte dig?"
"Jag vet väl inte?!" Han tittar mig skeptiskt i ögonen och drar ihop ögonbrynen.
"Jo, det är Leo? Eller hur?" Jag sitter tyst en stund men nickar tillslut.
"Ja. Okej. Men han har inte gjort mig illa så snälla, bara snälla låt honom vara. För min skull."
"Vad. Har han gjort?" Säger han hårt och sätter sig framför mig.
"Han...-" Jag lovade att inte säga något. Bella säg inget. "Han ljög för mig." Smart. Nathan höjer på ögonbrynen.
"Om vadå?"
"Han. Han är inte den jag trodde bara. Kan vi släppa det? Jag behövde bara få ventilera lite, jag är INTE ledsen, okej? Låt honom vara."
"Du, inte ledsen? Mig lurar du inte. Vad är det han döljer?"
"Nathan, inget."
"Säg det."
"Nej!"
"Har ni gjort slut?" Jag skakar på huvudet.
"Nej..." Han ler men inte ett leende som jag gillar.
"Då så, så länge ni är tillsammans lovade jag att inte bråka med honom. Så jag kommer inte göra något." Jag tar ett djupt andetag. Om jag säger det så gör jag det jag lovade Leo att inte göra. Jag vill inte tro att min bror skulle ge sig på Leo men jag kan inte heller undgå tanken om vad han skulle kunna göra.
"Han har ingen..." Mumlar jag med blicken ut i ingenstans. Som att det var någon annan som sa det. Helt utan att tänka igenom konsekvenserna.
"Ingen vad?" Jag hör tydligt hur nöjd min bror är och jag vill inte säga det men det går inte att hålla det inne. Jag hör och vet innerst inne om hur fel detta är.
"Familj." Speciellt vet jag om att Nathan kommer att göra något av denna informationen och hålla den för sig själv är inte ett av de allternativ som rör sig i hans huvud nu, det kan jag lova.