"Du har rätt."

○Leonard○
Hon sitter framför mig med en tår letandes ner för hennes kind. En liten tår som skapar krig inom mig. För den lilla tåren är pågrund av mig.
"Det var Maddie? Eller hur?" Suckar jag och tittar ner i golvet medan Bella tar ett djupt andetag och drar sin hand över sin kind.
"Det är inte hennes fel, hon trodde jag visste." Jag nickar bara och försöker komma på något att säga men länge sitter vi där helt tysta.
"Jag ville berätta."
"Uppenbarligen inte." Jag tror ingen förstår hur ont det gör att höra hennes ord och se hennes ögon med en sårad blick.
"Tro mig, jag vet att jag borde sagt något men jag kunde inte, det gick inte. Förlåt."
"Okej, om du nu ville berätta. Berätta då. Allt." Jag suckar men reser mig upp innan jag motvilligt går fram till ett skåp och drar ut ett album som jag sedan räcker henne.
"Jag var sex år när min pappa dog i militären. Han blev skjuten i bröstet och klarade sig inte. Han hade en hög position och skulle egentligen inte vara ute i strid men så kom den dagen när han var tvungen och ja. Jag var så liten så jag kommer knappt ihåg mer av den tiden mer än att jag och mamma fortsatte att skriva brev till honom om hur vi hade det och vad vi gjorde, skillnaden var ju bara att vi aldrig fick svar. I början var den bästa tiden på dagen när posten kom, för jag trodde verkligen inte på att jag inte skulle få svar men när jag började förstå att det aldrig skulle komma fler brev från honom så läste jag de han redan hade skickat om och om igen. Sen flyttade jag och mamma hit och jag fann ingen anledning till att berätta för någon om att min pappa var död. Den enda som visste var Maddie eftersom att jag hade känt henne mycket länge än de andra. Sen när jag hade fyllt 16 träffade mamma en ny man. Nicoles pappa. Jag gillade aldrig honom och eftersom att jag och Nicole kände varann granska bra, kanske lite för bra sedan innan slutade vi att prata. Vi sa aldrig till någon att våra föräldrar var ett par så alla trodde eller tror bara att vi gjorde slut och inte pratar med varandra längre. Jag har aldrig klagat över att min liv är som en bergochdalbana för det har har det verkligen men det värsta kom när mamma blev sjuk...-" Jag tar ett djupt andetag när orden tar slut. Det går inte. Hur mycket jag än försöker går det nästan inte att säga mer
"Du behöver inte." Säger hon med blicken ner på ett foto av min mamma där man ser att hon är sjuk.
"Hon hade varit sjuk länge utan att berätta det för mig men sen kunde hon inte dölja det längre, hon dog för tre månader sedan och sedan dess har jag bott här själv." Jag vill slå mig själv för att jag sa det. Allt jag byggt upp bara välter jag helt utan att tänka på konsekvenserna som jag vet kommer att ta livet av mig.
"Varför sa du inget?"
"Jag försökte, det gjorde jag men det gick inte."
"Så vad ska hända nu?" Jag rycker på axlarna. "När ska du berätta för de andra?"
"De andra?" Hon höjer på ögonbrynen och blinkar bort tårarna i hennes ögon.
"Du ska väl berätta för dem?" Om jag gör det så kommer de att hata mig. Jag vill inte ta risken. "Leo? Du ska väl berätta?"
"Jag hade inte tänkt det."
"Du måste." Säger hon bestämt och ställer sig upp.
"Du förstår inte. Jag har burit på detta hela livet, jag kan inte bara berätta." Hon fäller ännu en tår och slår ut med armarna.
"Varför inte? Det är inte bättre att de inte vet."
"Just nu jo."
"Nej Leo det är det inte. De är dina bästa vänner, de kommer att förstå." Jag skakar på huvudet.
"De kommer inte att förstå. Ingen kan förstå och jag begär inte att någon ska förstå heller men jag kan inte berätta det. Inte än."
"Jag kan nästan lova dig att allt kommer bli bra, bara du berättar."
"Det kommer inte att hända."
"Men varför?!"
"Detta! Är precis varför. Du är ledsen och det är pågrund av mig. Vad tror du kommer att hända när människor jag känt i över tio år får veta att jag inte är jag? De kommer inte att förstå eftersom att ingen vet vem jag är ju." Hon blir helt tyst. Hon sitter bara där och tittar på mig precis som jag tittar på henne med tårar brännandes bakom ögonlocken. Ett djupt och skakigt andetag lämnar hennes läppar.
"Du har rätt. Jag tror ingen vet vem du är... inte ens du Leo."