○Izabella○
Leo? Vad jag känner för honom. Ingenting. Han är inget jag vill ha men samtidigt gillar jag honom och vill ha honom mer än något annat. Jag vill kanske ha honom men jag är inte kär i Leo och om jag kommer bli kär i honom är det sista jag vet något om. Jag är jättedum som inte säger att jag inte gillar honom på de sättet men jag kan inte för jag är inte säker ju. Jag är inte alls säker på vad jag känner för honom och även om han sa att han gillar mig gör det inget lättare. För det första vet jag ingenting om hur mycket sanning det var i det han sa. Tänk om han bara spelar på mina känslor? Precis som jag spelar på hans? Jag leker inte med hans känslor jag vet bara inte vad mina känslor är. Ugh. Jag gillar inte detta alls.

Jag går in i skolan rensar korridorerna med min blick men personen jag söker efter hittar jag inte. Istället finner jag Maddie som ler innan jag kramar om henne.
"Hur är det? Du ser bekymrad ut." Jag suckar och skakar på huvudet.
"Nej jag är okej, hur är det med dig?" Ler jag.
"Bra." Säger hon mjukt fast att jag ser på henne att något inte är som det ska. Hon ser orolig ut.

○Leonard○
Jag slänger flaskan i golvet som krossas i tusentals små bitar medan jag lägger mobilen mot örat.
"Nicole. Svara då." Viskar jag ut medan jag känner hur mina ögon börjar vattnas. Jag lutar mig mot väggen och låter mobilen falla ur min hand när hon inte svarar. Han tog hennes halsband och hennes bok. Det som tillhör henne och ingen annan. Han har stuckit. Han lämnade Nicole. Han tog saker som var mitt. Det sista jag har kvar av mamma, tog han. Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är så ledsen att jag inte ens vill slösa någon energi på att döda Ian. Jag är så sönder och nu kan ingenting laga mig.

○Nicole○
Tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder när jag går genom regnet mot Leos hus. Jag slår in koden så att portarna öppnas innan jag springer mot dörren som till min lättnad är öppen. Hela min värld stannar när jag öppnar dörren. Leo står rakt upp och ner och tittar mot mig. Som att han väntat på att någon ska komma in genom dörren. Han har tårar som sakta letar sig ner för hans kinder. Det gör ont i mig för att jag kan inte annat än att skylla hans sorg på mig. Det var mitt fel att han inte hann säga hejdå och det är min pappa som förstört hans liv ännu mer. Nu mitt med. Jag skakar på huvudet innan jag går mot Leo, snabbare och snabbare tills han fångar mig i sin famn med ett hårt grepp, som att han aldrig tänker släppa mig. Vilket jag hoppas på att han inte gör heller.
"Förlåt."

Sämst. I know.