○Nicole○
Jag slänger min mobil på bordet framför mig innan jag torkar mina kinder som är helt våra av alla tårar.
"Liz gick precis så att du vet." Jag tittar upp och ser Chris som står vid dörröppning till hans rum lutad mot dörrkarmen.
"Kul för henne." Mumlar jag och reser mig upp innan jag slänger mig på hans säng med ryggen mot honom.
"Vad hände?" Jag svarar inte utan sluter ögonen när jag känner hur mina ögon igen börjar vattnas. "Baby?" Jag skakar på huvudet innan jag känner hur han lägger sig bredvid mig. "Kom igen, prata med mig." Säger han och tar tag om min midja så att jag istället ligger vänd mot honom. Jag kan inte säga något ens. Ingen vet om att Leos mamma var sjuk och om jag berättar för någon så kommer Leo döda mig. Ingen vet. Vissa har inte ens fattat att vi är "syskon" än, de förstod bara så långt att vi typ var tillsammans och sedan gjorde mer slut än någon tidigare gjort. Ingen förstod någonting, ingen förstår någonting, men det är inte konstigt antar jag. Vi hatar ju varann. Vi snackar aldrig med varandra face to face utanför huset och vi är med i varsitt gäng som också hatat varann. Det är så vi ville ha det och det är så vi har fått det. Jag kan inte bara riva den väggen vi byggt upp nu.
"Jag hade lovat att påminna Leo om en sak men jag glömde." Chris höjer på ögonbrynen och ger mig ett varmt leende.
"Är du så ledsen för det?"
"Ja. Det var viktigt." Han kysser min panna och drar in mig till hans famn.
"Så viktigt kan det ju inte varit om du glömde bort det. Baby det löser sig." Nej precis. Jag skulle bara informera honom om att hans mamma var påväg att dö. Det löser sig.
"Det tror jag faktiskt inte." Mumlar jag ohörbart innan jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Denna gång löser det sig inte. Han kommer aldrig förlåta mig. Jag kommer aldrig första mig.

○Madison○
Jag tittar på Leo som ligger med huvudet i mitt knä med slutna ögon. Klockan är runt fyra och solen går antagligen snart upp. En ensam tår letar sig ner för min kind innan jag drar min hand genom hans hår som jag vet ingen egentligen får röra. Det gör så ont i mitt hjärta att se honom såhär. Kanske för att jag känt honom sedan dagis med ändå aldrig sett honom gråta, aldrig sett honom rädd, aldrig någonsin sett honom så sårbar. Förens nu.
"Gråter du?" Jag flinar och ser hur han ler smått.
"Sover inte du?" Ler jag innan han öppnar sina ögon och tittar upp på mig.
"Jag kan inte sova när du tittar på mig." Mumlar han och drar ner mig bredvid honom innan han sluter sina ögon igen. Jag fäller ännu en tår som faller ner på de vita täcket under oss. Leo öppnar ögonen tittar på mina våta kinder innan han drar sin tumme under mitt ena öga. "Du gråter visst." Mumlar han knappt hörbart.
"Jag sa aldrig att jag inte grät." Svarar jag och ler snett.
"Men du undvek min fråga." Säger han och drar mig in mot sitt bröst. Vi låg helt tysta och stila, så pass länge att jag började tro att han hade somnat om när han plötsligt tar ett djupt och skakigt andetag. Jag tittat upp på honom och ser hur tårar bara forsar ner för hans kinder. Försiktigt lägger jag mig så att hans huvud är mittemot mitt innan han skakar på huvudet.
"Maddie?" Jag säger inget utan väntar bara på att han ska fortsätta säga något. "Min mamma, dog inatt." Säger han även om jag vet hur ont det gör att säga det. "Jag har ingen familj kvar. Maddie jag har absolut ingenting kvar." Jag skakar på huvudet.
"Du har mig."