○Leonard○
"Vem var det?" Jag rycker på axlarna.
"Nicole, men hon bara klickade mig." Cameron höjer på ögonbrynen.
"Vadå? Vad ville hon då?" Jag lägger ner min mobil i fickan och sätter mig ner.
"Ingen aning. Hon sa att det var jätteviktigt men hon är full, hon har väl inbillat sig något." Säger jag och försöker undgå att tänka mer på det även om de hon ville säga faktiskt lät viktigt.
"Festar hon idag?" Jag skakar på huvudet.
"Nej, det tror jag inte iallafall. Hon är med Liz och de, antagligen hemma oss Chris." Han nickar och tittar upp på Maddie som kommer in till köket.
"Har det hänt något?" Frågar hon oroligt innan jag ler.
"Nope. Allt är bara bra." Säger jag och sträcker lite på mig.
"Okeeej, ehm, Bella ska gå så du kanske ska. Ja. Säga hejdå?" Jag ställer mig upp.
"Absolut." Ler jag snett och går ut till hallen där Izabella står.
"Redan?" Mumlar jag och lutar mig mot dörrkarmen. Hon flinar och knäpper sin jacka innan hon går fram till mig och virar sina armar om mig.
"Redan? Du jag är redan jättesen." Skrattar hon innan våra läppar möts i en kort kyss. "Vi ses imorgon." Viskar hon och kysser sedan min kind. Jag tvingar fram ett leende och nickar innan hon lämnar mig ensam i hallen. Länge hinner jag inte andas innan min mobil ringer. Ian. Jag höjer på ögonbrynen och går in i köket medan jag svarar då han aldrig ringer.

"Vart är du?!" Jag chockas nästan av hans tonfall.
"Vad?" Svarar jag oberört medan jag fyller ett glas med vatten som jag dricker lite ur.
"Har inte Nicole ringt?"
"Jo? Men hon sa aldrig vad hon ville." Jag tömmer ur resten av vattnet som är kvar i glaset innan jag ställer ner de och tittar på Maddie som sitter vid bordet med sin mobil.
"Kom till sjukhuset. Nu." Säger han bestämt innan han trycker av samtalet.

"Vad?" Yttrar Maddie som jag bara tittar på.
"Det var Ian." Säger jag häpet och lägger ner min mobil.
"Vad ville han då?"
"Att jag skulle åka till sjukhuset?" Hon spärrar upp ögonen och ställer sig upp. "Vad har hänt tror du?" Hon skakar på huvudet.
"Leo sätt dig ner." Jag gör som hon säger och sätter mig på en av stolarna medan jag ser konstigt på henne.
"Vad är det?"
"Förstår du varför han sa så?" Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna.
"Nej? Ska jag det?"
"Typ?" Suckar hon.
"Vad? Vet du vad han vill?"
"Ja."
"Du har inte något emot att säga vad?"
"Nej, jag ska. Men få inte panik?"
"Varför låter du exakt som Nicole? Vad är det som ni döljer?" Hon skakar på huvudet och tar min hand.
"Vi döljer inget men, du har förträngt något som är så ofattbart. Jag fattar inte hur du gjort det men... din mamma är sjuk Leo." Mitt hjärta stannar nästan.

"Jag beklagar."
"Nej!" Jag slår bort Nicoles hand ifrån min arm och spänner ögonen i doktorn. "Varför är du kvar? Gå, gör ditt jobb och rädda min mamma." Han tittar iskallt på mig och rättar till sin vita rock.
"Jag är ledsen men din mor är alldeles för sjuk, det finns inget vi kan göra." Jag skakar på huvudet och tar mig förbi honom innan en massor läkare skyndar fram och tar tag i mig.
"Släpp mig!" Skriker jag med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
"Din mor är i mycket kritiskt läge och kan inte ta emot besökare just för tillfället." Jag försöker ta mig ur greppet de har om mina armar men lyckas inte och tittar istället bara på doktorn som just släckte allt ljus jag har kvar.
"Det första du ska ha jävligt klart för dig är att jag inte är någon besökare. Jag är hennes son, och jag tar varenda jävla minut jag kan få med henne. För det andra, jag vet vad ni har gjort och det är ert fel att hon snart är död!"

Jag får seriöst problem med att andas när något bara drar förbi i mitt huvud. "Du har inte raderat det. Du måste bara tänka på exakt det som du inte vill tänka på."

"....-honom, han litar på dig och jag litar på dig. Snälla ta hand om min son. Låt honom inte gör an massa dumma grejer. Han lyssnar på dig."
"Jag lovar."

Det är som att någon hugger tag i mitt hjärta när det kommer tillbaka till mig. Allt som jag bara tryckt undan. Allt som jag försöker att dölja och som förstör mig. Allt det som jag försöker glömma eftersom att man inte skadas av det man inte vet. Problemet är bara att det jag inte ville veta är min verklighet och något jag inte kan komma ifrån.

Jag ställer mig upp och springer ut i hallen innan jag drar ner alla jackor tills jag hittar min där jag rotar fram mina bilnycklar. "Leo du har druckit!" Hör jag Maddie ropa efter mig. Något jag inte bryr mig om, allt jag kan tänka på är att jag inte ska missa henne. Att jag inte kan missa henne. Att jag inte kommer missa henne. Att jag inte får missa henne.