○Leonard○
"Sluta!" Skriker jag även om min röst håller på att ta slut. Jag slänger flaskan fylld med sprit jag håller hårt i handen i väggen. "Varför. Gör. Det. Ont?!" Något gör ont och jag kan inte förstå vad det är. Jag kan inte göra något åt det. Det försvinner inte.

○Nicole○
Jag kommer in genom ytterdörren men hinner knappt andas ut efter en pissig dag innan jag ser glasflaska i tusen bitar ligga på golvet omringad av alkohol. Väskan åker ur min hand medan jag går mot köket, saker ligger över hela golvet. Jag bara står och tittar tills jag hör ett ljud från ovanvåningen och springer så fort jag kan in på Leos rum utan att hitta honom. Paniken griper tag i mig när han inte heller är i något av gästrummen eller i Sonja och pappas rum.
"Leo!" Ropar jag men får inget svar. Fort går jag in i mitt rum men ångrar mig snabbt och springer tillbaka till Leos rum och öppnar dörren till hans badrum. Mitt hjärta stannar nästan när jag ser honom sitta på golvet med ryggen mot väggen. "Leo?" Han fortsätter bara att titta in i väggen och vägrar märka mig. "Leo vad har du gjort?" Mina ögon tåras när jag ser att han blöder från ena armen och tabletterna som ligger över hela golvet.
"Varför fungerar det inte?" Mumlar han medan jag sätter mig framför honom. "Varför funkar ingenting?!" Säger han lite högre spänner ögonen i mig.
"Vad funkar inte?"
"Det gör ju fortfarande ont. Vad är det som gör så ont?! Jag får inte bort det. Jag kan inte vara mig själv för de gör så ont. Förstår du? Och jag kan inte få det att försvinna. Jag har testat allt men allt som hände var att jag fick ännu mer ont. Kolla, smärtstillande det ska ju hjälpa! Nicole varför hjälper det inte?" Jag ser in i hans frustrerade blick innan jag tar burken med tabletter ur hans hand.
"Varför tror du att det gör ont?" Han tittar bara på mig som att jag är dum i huvudet.
"Va- nej! Jag vet ju inte." Jag ler svagt även om jag bara vill gråta och höjer på ögonbrynen.
"Tänk." Han sluter ögonen men öppnar dem efter bara några sekunder.
"Jag vet inte. Nicole jag bryr mig inte jag vill bara att de ska försvinna."
"Det kommer inte försvinna." Säger jag vilket får honom att spärra upp ögonen.
"Va?!"
"Inte än iallafall." Han skakar på huvudet.
"Nej, nej nej nej nej nej. Nej! Det går inte. Hjälp mig! Nu, få det att försvinna. Snälla jag vet att du hatar mig men snälla, bara denna gången. Sist gången. Hjälp mig."
"Tro mig Leo. Jag vill hjälpa dig men detta kan ingen förutom du få att försvinna."
"Säg vad det är som gör detta då! Snälla säg någonting." Jag chockas av hans ord men samtidigt inte.
"Är du allvarlig?" Frågar jag försiktigt.
"Ser det ut som att jag skämtar?"
"Vet du ingenting som inte står rätt till?"
"Nicole. Jag. Vet. Inte!"
"Kan du inte komma på någonting?" Han suckar och tittar frustrerat på mig.
"Kan du bara hjälpa mig?"
"Leo. Din mamma." Han rycker bara på axlarna.
"Vad är det med henne?" Förskräckt tittar jag på honom.
"Leo..." Säger jag sakta då han verkligen börjar skrämma mig.
"Vad? Sluta titta på mig sådär."
"Hur mår din mamma?" Han drar ihop ögonbrynen och tittar konstigt på mig.
"Hon mår bra? Varför frågar du det?"

Herregud...