○Madison○
Han känns ovanligt glad. Ovanligt glad för att vara Leo överhuvudtaget. Jag ser på honom medan han skrattar åt något Cameron säger. Att han inte märker att jag glor ut honom är också konstigt då han normalt har reflexer som jag vet inte vad och märker bara någon sneglar på honom. Jag suckar och fortsätter gunga på min stol i frustration tills alla reser sig upp, antagligen för att gå ut på terassen. Snabbt ställer jag mig upp och tar tag i Leos arm vilket får honom att äntligen möta mig med blicken. Jag låter alla passera oss innan jag släpper honom och sänker axlarna.
"Hej?" Säger jag innan jag ger ifrån mig en suck.
"Hej." Ler han.
"Varför undviker du mig?" Säger jag knapp hörbart efter att ha tittar in i hans läskigt djupa ögon lite för länge.
"Jag?"
"Vem annars?" Han sväljer och suckar likt mig.
"Förlåt." Jag väntar ytterligare en stund för att få höra en fortsättning. Något jag inte får.
"Är det allt? Ett, förlåt?" Han sänker axlarna och fuktar sina läppar innan han tittar mig i ögonen. Igen.
"Vad mer ska jag säga?" Jag rycker på axlarna.
"Vad mer? Jag ville inte höra ett förlåt om det var de du trodde." Säger jag lågt och sätter mig ner.
"Så? Vad... ville du höra då?" Hans röst är osäker. Klart, han förstår sig inte på mig.
"Jag ville höra ett svar. Varför du undviker mig? Du har knappt pratat med mig på en hel vecka?" Han nickar sakta.
"Jag. Jag, vet inte. Förlåt." Jag suckar. Fel svar.
"Så du har undvikit mig av ingen anledning alls. Fint. Gå och häng med dina polare jag har hört tillräckligt."
"Maddieee!" Säger han bedjande och tar tag i min arm medan jag reser mig upp i ett försök att gå. "Jag ber om ursäkt. Okej? Förlåt." Han tar min hand och lyfter mitt huvud så att min blick flyttas från marken till hans ögon.
"Jag tror dig fortfarande inte." Mumlar jag.
"Det har varit mycket bara. Förlåt. Du vet att du är min bästa vän, jag skulle aldrig kunna ignorera dig sådär utan en anledning och även om jag hade en så skulle det inte gått okej? Förlåt." Jag ler svagt och suckar innan jag nickar.
"Ursäkten godtagen." Han ler och drar in mig i en kram som håller länge tills jag drar ifrån. "Vill du kanske berätta vad du haft för dig då?" Han flinar och rycker på axlarna.
"Vad menar du?"
"Du är ovanligt glad." Han ler och rycker på axlarna.
"Varför skulle jag inte vara glad?" Jag sätter nästan hjärtat i halsen när den meningen lämnar hans läppar. Han dricker lite rakt ur en whiskey-flaska och ser undrande på mig med ett flin på läpparna.
"Varför ser du ut som att du sett ett spöke?" Skrattar han. Jag sväljer och höjer på ögonbrynen då jag börjar tvivla på min teori om att han faktiskt är precis som vanligt är sann.
"Är du okej?" Han nickar.
"Ja? Sluta nu, jag mår fint. Underbart faktiskt. Allt är perfekt."
"Perfekt? Ursäkta men hör du dig själv?" Hans ord chockar mig något oerhört, så mycket att jag börjar undra om han skämtar eller inte.
"Maddie. Allt är bra. Jag mår bra. Alla. Mår. Bra. Eller hur?" Jag skakar sakta på huvudet.
"Inte precis." Säger jag försiktigt.
"Ha, kul skämt. Kom igen släpp loss lite." Han kysser min kind, så som han alltid gör, innan han går rakt förbi mig.

Vad hände nu? Är alla okej? Hur är alla okej? HUR mår alla bra?

Jag fattar ingenting.