○Izabella○
"Här bor då jag." Säger han och slänger sina nycklar på en hylla i hallen. Det första som slår mig är att det är väldigt fint. Huset är mycket stort och är inte alls som jag föreställde mig det att vara. Det matchar inte hans image kan man kanske säga.
"Wow." Mumlar jag och ser upp på kristallkronan ovanför mig innan jag känner Leos armar om min midja med sina läppar mot mitt öra.
"Chockad?" Viskar han och pussar mig på min kind.
"Minst sagt."
"Kom." Han och tar min hand innan han leder mig in till ett rum med massor av tavlor på väggarna.
"Detta har jag aldrig visat någon. Men jag vill att du ska veta vem jag är."

○Leonard○
Jag blir helt yr av att gå in vad som brukade vara familjerummet men som nu bara förknippas med förlust och min syn på misär. Jag skakar bort tankarna. Vad håller jag på med? Allt är som det ska. Visst?
"Detta är mina föräldrar. De jobbar mycket, som nu. Mamma är bortrest och pappa jobbar mycket utanför landet så han är knappt hemma alls."
"Vad jobbar de med?" Jag tittar på fotot av min far iklädd sin uniform.
"De räddar liv. Och ibland måste de avsluta några men bara för allas bästa."
"Läkare eller?" Jag nickar sakta.
"Inte riktigt men det kan man säga."

"Jag beklagar." Mamma försöker ge mig en en kram men jag skakar bara bort henne.
"Nej! Vad menar du?!" Mannen som är klädd i grå kostym ser olyckligt på mig medan han sätter sig på huk.
"Din pappa var en modig man som stred för vårt land och så pojkar som dig. Han var en hjälte, han räddade massor av människor men det finns väldigt få som beskyddar hjältarna och tyvärr hann ingen rädda din hjälte denna gången." Jag känner hur tårarna är påväg medan mamma lägger en hand på min axel.

"Imponerande." Hör jag Izabella säga vilket får mig att komma tillbaka till verkligheten.
"Visst är det." Ler jag och ser hur hon tittar på ett foto av min mor.
"Är det din mamma?" Jag nickar.
"Ja."

"Jag beklagar."
"Nej!" Jag slår bort Nicoles hand ifrån min arm och spänner ögonen i doktorn. "Varför är du kvar? Gå, gör ditt jobb och rädda min mamma." Han tittar iskallt på mig och rättar till sin vita rock.
"Jag är ledsen men din mor är alldeles för sjuk, det finns inget vi kan göra." Jag skakar på huvudet och tar mig förbi honom innan en massor läkare skyndar fram och tar tag i mig.
"Släpp mig!" Skriker jag med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
"Din mor är i mycket kritiskt läge och kan inte ta emot besökare just för tillfället." Jag försöker ta mig ur greppet de har om mina armar men lyckas inte och tittar istället bara på doktorn som just släckte allt ljus jag har kvar.
"Det första du ska ha jävligt klart för dig är att jag inte är någon besökare. Jag är hennes son, och jag tar varenda jävla minut jag kan få med henne. För det andra, jag vet vad ni har gjort och det är ert fel att hon snart är död!"

"Ni är lika." Ler hon vilket får mig att iallafall försöka le.
"Tycker du?" Det tycker inte jag. Jag är ett monster och hon är, hon är... hon, hon är så långt ifrån monster man kan komma. Hon tror på mig när ingen annan gör det och även om hon inte ska. Det kommer hon fortsätta med för hon är den enda jag har... hon, hon. Hon... mår fint. Allt är som det ska... visst?