○Madison○
Jag säger hejdå till Eric innan jag stänger ytterdörren och suckar. Vad hände? Vad kommer att hända? Jag fattar ingenting. Allt känns som en enda röra i mitt huvud och jag förstår inte om det verkligen är över nu eller inte.

Helt tom vandrar jag bara runt i mitt hus som att jag vore sjuk. Det går bara inte att sitta still för det känns som att något kommer att hända. Det känns inte alls som att det är över.

Precis när jag nästan börjat ge upp om att något ska hända tar det inte lång tid innan jag hör hur det knackar på dörren. Jag blir helt förskräckt som att mitt inre tror att det kommer vara Grayson som kommer att stå utanför beredd att döda mig för att jag svek honom.

Det är inte Grayson som står där. Min mobil faller nästan ur min hand när jag ser personen som nu står framför mig på trappen. Han bara står där och tittar på mig som att han inte sett mig på tusen år. Leo. Det är Leo som står där.

"Förlåt." Säger han innan han går in och stänger dörren efter sig. "Förlåt, förlåt, förlåt för att jag har varit en idiot. Förlåt för att jag har stängt dig ute men jag har en anledning, den är förmodligen inte bra men jag har en. Förlåt för att jag inte varit ärlig mot dig men jag har varit så rädd för att du inte känner samma som jag. Jag ville inte ignorera dig, jag ville inte det. Sanningen är att jag är galen i dig. Jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte gå en halv minut utan att tänka på dig eller göra något utan att tänka på vad du ska tycka. Alla säger hela tiden att man inte kan vara kär i sin bästa vän och förmodligen får jag inte älska dig, men det gör jag ändå. Du är den enda anledningen till att jag inte tagit mitt liv för länge sedan. Du är min hjälte och jag har alltid varit så jävla rädd för att berätta vad jag egentligen känner. Förlåt för att jag gjorde din bästa vän ledsen men till hennes och mitt försvar är ingen av oss något annat än bra vänner för varann. Jag kan inte vara med någon för den enda jag ser är dig. Förlåt. Snälla förlåt mig." Jag står helt chockad. Sa han precis... sa han att han känner samma för mig som jag känner för honom men som han inte vet om än? Han håller mina händer hårt omfamnade av sina och tittar på mig med en desperat blick. Länge ser jag bara honom i ögonen innan jag nickar. "Jag fattar att du förmodligen inte känner samma sak för mig. Jag kunde inte förstå det mer men jag vill att du ska veta det och om du inte vill prata med mig mer så förstår jag det också. Jag vet att det jag gjort är tecken på att jag inte är värd dig eller någon annan för den delen alls men du förtjänar att vet-."
"Nej! Nej, nej. Nej. Jag har också något som jag inte sagt." Han tittar förvånat på mig då han förmodligen förväntat sig att jag skulle be honom gå. "Ja- jag. Jag har inte sagt att jag." Jag tar en djupt andetag. Är det så
svårt att säga? "Jag är löjligt kär i dig. Jag har inte sagt något för att du aldrig verkat vara på den nivån alls." Mumlar jag tillslut vilket får honom att se ut som att han ska svimma.
"Vänta... v-va?" Jag nickar bara sakta och ler lite osäkert innan han tillslut tar efter. Han ler. Leo, ler? Det är som att ett främmande rus går igenom min kropp. Ett rus som jag inte vet om jag gillar eller inte. Jag tror att jag gillar det, lite iallafall.

Han placerar sin hand vid min käke och tittar länge på mig innan han tittar ner på mina läppar och tillbaka i mina ögon.
"Är allt över nu?" Frågar jag tyst vilket får honom att le snett och skaka på huvudet.
"Jag har fått mer än vad jag någonsin skulle vågat önska så jag kunde inte brytt mig mindre." Säger han lika tyst som jag innan han lutar sig närmre och möter mina läppar i en kyss som jag väntat på alldeles för länge.