○Izabella○
Eric, Maddie och alla har stuckit, till och med Nathan drog. Alla är nog både chokade och lite vilse. Och här står jag kvar och förstår nog inte själv vad som hänt. Som tur är jag inte själv. Leo är den enda som inte gick. På ett sätt känns det bra då jag nog inte hade gillat att bli ensam kvar nu. Men på ett sätt känns det så annorlunda. Något är inte som det brukar. Det något han utstrålar som inte är det vanliga. Det är något jag utstrålar som inte är det vanliga. Det är en känsla av tomhet men samtliga känns det rätt. Det känns som att vi båda bara gått och väntat på den här stunden.

"Hej." Säger jag försiktigt och tycker nästan att den tysta atmosfären är lite fin. Han tittar upp på mig och ställer sig upp från soffan.
"Hej. Hur är det?" Jag rycker på axlarna.
"Bra. Eller ja. Hur är det själv?" Han fuktar sina läppar och suckar lätt.
"Jag vet inte riktigt." Han vet också precis var denna konversationen och kvällen kommer att sluta.
"Nathan har nog gett upp. Jag tror iallafall inte att något mer kommer hända."
"Eric sa samma sak. Och jag också." Jag ler snett.
"Att det skulle ta så lång tid va?"
"Fascinerande ändå." Säger han och gör efter en stund något som jag inte sett honom göra på länge. Han ler. Smått. Men han...ler. Jag står nästan som förstelnad och när han tittar upp på mig blir leendet på hans läppar större. "Vad?"
"I-inget."
"Jo. Säg?"
"J-jag kom bara på att tänka på en, grej." Han höjer ena ögonbrynet.
"Okej." Jag kommer tillbaka till medvetande på riktigt och ser honom i ögonen, länge. Väldigt länge innan det är som att han läser mina tankar och nickar sakta. "Jag har också tänkt på en sak." Säger han och går närmre mig innan han tar min hand.
"Vadå?" Det är som att mina ögon vägrar släppa blicken ifrån honom.
"Att du är något av det bästa som hänt mig." Han flyttar en slinga av min lugg som hänger ner över mitt ansikte till bakom mitt öra och kramar min hand hårdare. "Utan dig vet jag inte mer än att jag förmodligen inte förtjänar dig. Eller det vet jag att jag inte gör och det vet du också. Men jag kommer aldrig vara rättvis för dig. Och att vara med dig är som att sätta stopp för vad du kan få och för vad du förtjänar. Jag vill be om ursäkt för all skit som du fått gå igenom pågrund av mig och jag vill verkligen att du ska veta om hur mycket jag skulle offrat för din lyckas skull för inget annan förtjänar du. Jag ville inte dra in dig i allt detta men och andra sidan är det kanske det bästa som jag någonsin gjort."
"Du älskar inte mig." Han skakar sakta på huvudet.
"Och du älskar inte mig." Jag ser ner i golvet.
"Nej." Säger jag så lätt som jag bara kan då det även om det stämmer på något sätt gör ont att säga. Ont på ett underligt sätt. Ett sätt som nästan känns bra.

Det är som att hela den här dagen är dagen då vi alla ska starta om på nytt. Som att ingenting kommer bli det samma igen, någonsin.

"Jag är bara glad över att jag funnit väldens kanske finaste vän och jag vet att jag inte kan göra dig lycklig fast att det kanske har sett så ut. Jag vet att du vet om det också och jag vet att du, mer än någon annan vill och förtjänar att vara lycklig för en gångs skull. För din lycka hade jag kunnat göra så mycket och det för att jag bryr mig extremt mycket om dig men jag är inte personen i ditt liv som kommer att göra dig lycklig. Däremot vet jag någon annan som kommer det och om hon inte är som gjord för dig så vet jag inte vem som är det." Jag känner hur en ensam tår letat sig ner för min kind. "Poängen är att jag aldrig någonsin ångrat dig och att detta är en sådär klyschig gång när man måste låta det man älskar gå."

Han är nog det bästa och mest kaotiska som hänt mig men han hör och kommer alltid att göra, höra till någon annan som kan göra det jag inte kan. Göra honom lycklig.