○Alice○

"Träningsläger? För vaddå?" Utbrister jag och tittar på Adrian som endast besväras med att rycka på axlarna.

"Inget speciellt, de får väl jobba tills de dör antar jag." Jag kan inte fatta att han precis sa så.

"Du sa att ni inte skulle skada någon."

"Alice ge upp. De är monster."

"Så vadå? Det betyder inte att de inte har känslor?"

"Det har de inte!"

"Jo!"

"Nej!"

"JO!"

"Nej!"

"Vad ska ni göra med dem?" Frågar jag tyst och lutar mig mot väggen.

"Jag vet inte sa jag."

"Men lägg av, det vet du visst."

"Nej."

"Jo." Protesterar jag.

"Okej! Okej... De. Några ska bara fortsätta som vanligt. Andra ska..."

"Ska vaddå Adrian?"

"Testas. De ska utnyttjas för sina krafter. Jag vet inte, jag är soldat inte den som bestämmer. Din pappa däremot, varför pratar du inte med honom?" Jag rycker på axlarna.

"Jag måste gå." Adrian blänger surt på mig innan han fixar till sin uniform och lämnar rummet.

"Alla väntas befinna sig i sektor 3 om två minuter." Ekade plötligt genom byggnaden och ljudet av dörrar som automatiskt låses upp hördes innan stegen utanför kontoret börjades röra sig mot sektor 3. Då var det dags. Jag öppnade dörren och såg soldater gå som i maskinstyre mot trapporna. Jag sväljer och tar mig efter mycket tvekande också till 3an. Till skillnad från alla lighters står jag på balkonen och tittar ner i den stora salen med uppradade människor lighters.

"Följande går till bas 7." Utställning.

"6, 4, 44, 32, 66, 7, 87, 232, 23, 19, 79, 22 och 12." Jag pustar ut. Inte 53.

"Nästa följande till 5an."
"88, 5, 2, 93, 46, 52, 433, 113, 18, 58, 37, 94 och 84." Jag ler svagt av lättnad innan alla som skulle lämna avlägsnar sig.

"Resten gå tillbaka. Utom lighters på våning 7." Va? Nej. Nej nej nej. Jason.

Nu står endast ett tjugotal lighters kvar i salen. Jag börjar aningen panikslaget gå neråt och ställer mig bredvid Adrian.

"Vad är det som händer?" Viskar jag.

"Jag har ingen aning."

"Så! En av er har brutit mot reglerna. Någon som tänker erkänna?" Säger en av soldatledarna.

"Inte? Är det så ni vill ha det. Vad jag vet är det inte tillåtet att prata med soldaterna eller någon mänsklig här inne. Eller hur?"

"Ja sir." Säger alla samtidigt. Jag tittar på Jason som sneglar åt mitt håll. Rädd för att det ska vara han.
"53. Jason Lewis...stig åt sidan." Hela min kropp fryser till is. Majoren drar fram ett svart skjutvapen och laddar de. "Du är i vägen." Majoren hånler innan han lyfter vapnet och pressar fingret mot avtryckaren. Ett dovt ljud hörs innan personen som står bakom Jason faller till marken. Jason själv står med stängda ögon men öppnar dem sakta då han inser att han inte blivit träffad. Chocken väller över mig och Adrian drar in mig mot sitt bröst.

"Titta inte." Viskar han innan han vänder sig om så att jag inte ska kunna möta den mördade kroppen indränkt i blod med blicken.

"Ni kan gå. Soldater, städa upp det här." Hör jag majoren säga innan jag släpper Adrian.

"Klarar du dig?" Frågar han och jag nickar.

"J-ja."

"Bra, vi ses sen."

*

Jag går till pappas kontor och lyckas kolla upp att Jason är säker. Än så länge. Han ska inte någonstans iallafall och det är mer en positivt.

*

Jag öppnar dörren till Jasons rum och ser honom sitta på golvet med blicken ut mot fönstret.

"Hej." Ler jag snett.

"Hej." Viskar han för första gången aningen trevligt tillbaka.

"Är du okej? Jag tänker på det som hände." Hans tårögda ögon möter mig, han skakar på huvudet innan en ensam tår faller ner på hans kind.

"Hon var sexton år." Mitt hjärta stannar för en sekund. Jag går fram och sätter mig framför honom.

"Vad hände?" Han rycker på axlarna innan han torkar bort sin tår och drar sina händer genom sitt hår.

"Du är säker iallafall. De kommer inte göra dig illa." Än.

"Hur vet du det?"

"För att jag kollade upp det. Du finns inte med på någon lista." Än. Ler jag svagt och tittar ner på hans hand, sedan på hans läppar och sist i hans ögon.

Jag vill röra honom.

"Varför tittar du sådär på mig?" Frågar han, jag flinar men släpper inte honom men blicken.

"För att jag vill."

"Rör mig."