Gråt, skrik och rop på hjälp är det man hör mellan korridorerna.

Tårar ingen torkar, skrik ingen försöker tysta och rop på hjälp ingen bryr sig om.

○Alice○
Jag öppnar dörren till Jasons rum med nyckelkortet som öppnar dem flesta dörrar här inne och går in. Till min förvåning sitter han varken vid fönstret, vid sitt bord eller i sin säng. Jag vänder mig snabbt om och får tillbaka lugnet när jag ser honom ligga utslagen på stengolvet. Ett svagt leende pryder mina läppar när jag sätter mig ner bredvid honom. Hans insjukna tårar syns nästan på hans fuktiga, nästan felfria hud. Jag sträcker fram handen och ska precis ta modet till mig att röra vid hans förbjudna hud, när min hand bara är någon millimeter ifrån att läggas över hans kind. Jag knyter ihop handen och förflyttar den bort från honom. Hur mycket jag än vill röra vid honom - så kan jag inte.

Min blick sveper lätt över rummet som ser ut som vanligt bortsätt från en sak. En bok som ligger öppen bara någon meter ifrån mig. Jag tvekar men sträcker mig efter den och läser.

Ingen saknar mig. Står det. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Hela sidorna är fulla med exakt samma mening - ingen saknar mig. Jag vänder blad men ingenting är olikt de jag precis läst. Allt är samma.

Det oroar mig. Vad menar han egentligen?

Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig. Ingen saknar mig.

Jag lägger snabbt bort boken när jag märker hur Jason börjar vrida på sig. Han drar händerna över ansiktet innan han med slutna ögon sätter sig upp.

"Vad gör du här?" Frågar han väldigt tyst och tittar trött ner i golvet.
"Jag...jag vet inte riktigt. Är du okej?" Han blänger på mig och sliter åt sig sin bok innan han ställer sig upp och slänger ner den på bordet.

"Varför bryr du dig?" Jag suckar åt hans odrägliga attityd innan jag rycker på axlarna.

"Jag vet inte, jag bara gör det."

"Mm men varför?"

"Därför."

"Det är inget svar."

"Är det jobbigt att det existerar folk som bryr sig om dig?"

"Ja!" Muttrar han och vänder ryggen mot mig.

"Varför det?" Frågar jag chockat och ställer mig upp.

"Därför."

"Därför är inget svar." Retas jag och lägger armarna i kors.

"För att...vad gör du ens här?" Jag rycker på axlarna. "Du får inte vara här. Vet inte du om det?" Hans röst sänks mer och mer. Snart kan man väl knappt höra honom.

"Jo."

"Så vad gör du här?"

"Strunt samma, du lär ju aldrig fatta." Han tittar med en frågande min på mig innan han vänder blicken bort från mig.

"Gå."

"Som du vill." Suckar jag och lämnar Jasons rum halvt sårad.