Jag kommer aldrig tro dig.

○Alice○
"Jag kan inte låta dig göra detta om du inte är säker och att släppa honom fri är inte säkert, det är farligt!"

"Det är det inte alls. Han är inte farlig."

"Jo Alice det är precis vad han är. Alla här inne förutom vi är farliga. Varför tror du att de är här för? Inte för att det är roligt iallafall."

"Nej det fattar väl jag också men de är inte farliga. Så länge ingen bevisar att det är så, så kommer de fortsätta att bli plågade."

"Det räcker. Jag måste meddela din far. Annars får jag sparken."

"Adrian nej!"

"Jo!"

"Snälla. Om han skadar mig. Då lovar jag att inte gå nära någon av dem igen."

"Lova?!"

"Jag lovar."

"Så jävla envis..." Muttrar han och lämnar rummet.

○Jason○
Jag drar den vita pennan mot väggen och bildar ett rakt sträck efter de andra. 743 sträck. 2 år. Och 13 dagar. Inget blir bättre. Innan var det ändå okej. Nu. Nu måste jag spendera en timme om dagen med flickan som bara skrämmer mig. Hon är vacker. Mycket vacker. Men hon är elak. Precis som alla andra här inne. Hon tvingar mig till att prata. Fast att jag inte vill. Jag vill inte höra min röst. Jag vill inte behöva svara på dumma frågor. Hon vill att jag ska lita på henne.

Det kommer aldrig att hända.

Jag drar handen genom mitt blöta ny-duschade hår innan jag sätter mig på golvet och tittar ut genom det stora fönstret. Som för övrigt inte går att krossa. Allt man ser härifrån är mer gråa väggar, himlen och taggtråd. Tråkigt. Det känns nästan som att jag räknat varenda stjärna på himmeln. Jag hatar stjärnor.

"Imorgon försvinner jag." Jag vänder huvudet mot min rumskamrat.

"Då blir du ensam Lewis." Jag vågar inte tro honom. Han blev helgalen för några månader sedan. Han vet inte vad han säger.

Ibland undrar jag när jag ska bli galen. Galen av att alltid titta på samma gråa väggar och tänka samma hemska tankar. När är det min tur att dö? Varför får jag aldrig dö? Galen av att tänka på om jag är bortglömd. Om min familj tänker på mig. Om de vet hur jag har det eller vart jag är. Galen av att inte veta när jag kommer bli fri. Om jag ens blir fri.

***

Jag tittar på den tomma sidan av rummet som igår tillhörde min rumskamrat. Idag är han borta. Han visste vad han pratade om. Jag sjunker ner längst väggen till ett hörn och känner en orolig känsla krypa genom min kropp. Min blick skjuts upp när dörren plötsligt öppnas och sedan stängs. Vad gör hon här? Hon får inte vara här? Jag pressar min rygg närmre väggen och ser hur hon sätter sig ner på en stol.
"Jag ska inte skada dig för hundrade gången."

Du kan säga det hundra gånger till jag kommer aldrig att tro dig.