●Grace's perspektiv●
Jag gick med tårfyllda ögon in genom dörren till lägenheten där Jason bodde. Ett välkänt skratt nådde mitt medvetande och lugnet inom mig återkom snabbt.

"Mamma!" April sprang mot mig, jag satte mig på knä och fångade April i mina armar.

"Tack gode Gud, du är okej!" Viskade jag för mig själv och tittade upp på Jason.

"Hur kunde du?" Frågade jag och en tår rann ner för min kind.

"Grace, jag räddade April, hade jag inte tagit henne hit så vet jag inte om jag vågar gissa vad som hade kunnat hända." Jag reste mig upp och hjälpte April på med sina ytterkläder.

"Var är Jack?"

"På sjukhuset" svarade jag kallt.

"Säg inte att hon-..."

"Jo de gjorde hon, och sig själv, de ville ha någon anhörig till något, och jag tänker inte ställa mig som anhörig till henne, inte du heller hoppas jag." Han skakade på huvudet.

"Bra, och låt mig och min familj vara, jag vill inte mer." Han rörde inte muskel.

"Hejdå."

"Hejdå Jason."

***

Jag kramade Jacks hand hårt och bad till alla som fans att be till att han skulle klara sig. Att förklara för April var inte lätt, det är bäst om hon inte vet. Så vad jag sa var att pappa är sjuk och att han snart kommer hem men han måste stämma hos doktorn ett tag. Just nu är hon hos Jacks mamma och pappa medan jag sitter här och räknar minuterna. Ett liv utan Jack är helt otänkbart. Jag kan inte uppfostra ett barn själv...jag behöver inte ens förklara varför, Jag kan bara inte leva utan Jack, och så är det bara.

"Mrs Parker?" Jag vände mig om och tittade på läkaren.

"Hej jag är doktor Johnson, Jack är för tillfället i ostadigt läge. Jag kan inte garantera att han blir bättre och just nu kan jag inget annat än att hoppas på att hans hjärta klarar av att arbeta själv."

"Vad menar du? Kommer han inte att klara sig?"

"Jag skulle inte vilja uttrycka mig så nej, men hans läge är inte stabilt Mrs Parker."

"T-tack doktorn." Mumlade jag och han lämnade rummet.

Han måste ha sagt fel. J-ja, det är inte min Jack, min Jack blir inte sjuk, min Jack skulle aldrig lämna mig, aldrig, han finns alltid hos mig. Han. Lämnar inte mig bara sådär. Det är fel.

Mina knän träffade golvet och mina tårar började hejdlöst rinna ner för mina kinder. Vem försöker jag att lura?

●Jack's perspektiv●
Jag hör hur Grace snyftar och jag känner hennes hans i min. Men jag kan inte göra något. Jag vill öppna mina ögon och säga att jag mår bra, men jag kan inte. Jag vill krama hennes hans och kyssa henne tillbaka men jag kan inte. Jag vill säga att jag kommer bli bra och snart komma hem. Men jag vet inte. Jag kan inte göra något. Jag är i min kropp, jag hör och känner saker men jag kan varken prata eller på något sätt röra på mig. Det är hemskt. Jag vill veta hur April mår och vad som hände. Jag vill veta om någon annan skadade sig. Jag vill veta vad som hände med mig.

"Jack, lova att du blir frisk." Hör jag Grace säga medan hon stryker sin hand över min panna. Jag försöker men får inte ut en enda ord. Hon tar min hand och jag försöker mitt allra yttersta till att krama hennes hand tillbaka.

"Jack?" Hennes oroliga röst hör jag suddigt och jag ler inombords. Jag lyckades, ordentligt vet jag inte men något i min hand ryckte till.

Jag kommer inte dö. Jag ska inte dö. Jag tänker inte dö, inte än.