●Grace's perspektiv●
18 år. Haft ett förfärligt liv. Nästan tagit mitt liv 4 gånger. Var två andetag ifrån det en gång. Jobbat sönder mig för att ekonomiskt kunna överleva. Träffat mitt livs kärlek. Genomgått en förlossning.

Här är jag. Grace 18 år, mamma och sambo. Sambo trodde jag aldrig på. Vem skulle vilja ha mig egentligen. Mamma, nej. Jag tänkte att jag skulle hunnit ta mitt sista andetag innan jag ens hann. Men här är jag.

***

"Nu är vi en familj." Viskade jag till April som låg tyst framför mig på sängen och sov. Försiktigt lyfte jag upp henne i min famn och strök henne försiktigt på kinden. "Du är så liten" skrattade jag. Hon var verkligen liten. För två dagar sedan föddes hon, 15 november, men idag är första gången jag fått hålla i henne eftersom att hon är två veckor för tidig. Jack har hållit i henne dagen hon föddes, nu är han dock hemma eftersom att han vägrar sova på sjukhuset. "Tänk att du är min bebis va?" Sa jag och pussade hennes panna försiktigt. Allt man gör med henne är försiktigt. Annat vågar man inte. Alltså hon går ju inte sönder om man tar i henne men de känns på seriösa allvar så.

Dörren öppnades och en sköterska eller något sånt kom in i rummet.

"Hej Grace! Hur har ni det?" Jag ryckte på axlarna. Jag tycker det suger att vara här och vill åka hem.

"Bra."

"Em, jag har kollat med läkarna och även fast att hon är tidig så kan ni åka hem ikväll." Jag spärrade upp ögonen.

"Är du allvarlig? Ni sa ju att vi skulle stanna minst 4 dagar?"

"Jag är fullt allvarlig." Sköterskan som tagit hand om både mig och April försvann och jag plockade utan att tveka upp mobilen för att ringa Jack.

***

"Välkommen hem April" hörde jag Jack viska som hade henne i famnen då hon absolut avskydde bilbarnstolen. Vägen från sjukhuset var okej men så fort vi skulle gå ut ur bilen var det gallskrik som gällde. Jag valde att stanna upp i hallen och studera Jack. Han gick sakta och vaggade April nätt i sina armar samtidigt som att pratade med henne, vad han sa var dock ohörbart.

●Jack's perspektiv●
Jag studerade lilla April i mina armar som nu efter en kvart slutat gråta. Hennes ögonlock gled sakta ingen och det hon nu gjorde fick mig att le större än någonsin. Ett litet svagt leende spreds på hennes otroligt små läppar och hennes bröstkorg åkte sakta upp och ner. Jag la ner henne i hennes säng och kände ett par armar om min mage.

"Hon är lik dig." Sa Grace tyst och jag nickade.

"Det sa mamma också, men hon har dina ögon."

"Har jag inte tänkt på." Jag pressade mina läppar mot Grace's och bar upp henne. Jag kunde känna ett leende på Grace's läppar utan att avbryta kyssen.

"Fan vad jag älskar dig." Flämtade jag och gick mot vårt sovrum där jag satte ner Grace på sängen.

"Jag älskar dig också." Jag satte mig bredvid Grace och hon lutade sig mot min axel. Jag skådade utsikten och tittade på Grace.

"Kommer jag att bli en bra mamma tror du? Jag menar, tänk om hon inte gillar mig?" Jag flinade.

"Gillar dig? Jag skulle inte säga att hon har något val Grace? Och du kommer bli en underbar mamma. Kan man få en bättre? Du må vara 18 år men du har varit med om det mesta. Du kommer att vara fantastisk, precis som du är med mig. Bryr dig, tar hand om mig, säger åt mig och varnar mig när jag gör dåliga saker, en sådan person som alla behöver, jag då? Hur tror du att jag kommer vara?"

"Vad ska jag säga? Bättre får man nog leta efter iallafall." Jag log och virade mina armar om henne.

"Så slutsats är att man får leta efter mer fantastiska föräldrar. För att vi är bäst helt enkelt." Grace skrattade och nickade.

"För att vi är bäst. Du och jag."

"Du?" Frågade jag och Grace nickade medan hon slutade att skratta och nu bara log.

"Fattar du hur snygg hon kommer bli? Hon har ju mig som pappa. Skrattade jag skämtande.

"Meh! Så kan du ju inte säga!" Skrattade Grace och slog till mig på armen.

"Okej-okej, för att hon har dig som mamma!" Grace nickade, andades ut och lutade sig mot mitt bröst.

"Men då är hon vacker, snygg låter fegt." Rättade jag och Grace flinade.

"Du är ganska vacker du med mr."

"Tackar tackar." Sa jag med en tillgjord röst innan vi satt en stund i tystnad.

"Tänk att få se henne växa upp." Jag nickade.

"Ja, undrar hur hon kommer att se ut?"

"Antagligen som sin far." Sa Grace och kysste mig på läpparna innan hon reste sig upp.

En främmande, men inte helt främmande känsla kröp fram inom mig. En känsla av bland annat trygghet. Hel. Hel är vad jag känner mig. För första gången på länge känner jag inget behov av något. Allt har jag. Precis varenda sak jag behöver har jag. Min Grace. April. Glädje. Kärlek.

Nu är det kanske min tur?
Min tur att för en gångs skull få vara lycklig.