●Grace's perspektiv●
"-...Minnesluckor när det gäller hans förflutna."

Alltså jag kallar inte att glömma bort halva sitt liv för minneslucka. Snarare allvarlig minnesförlust.

~

Jag låste upp ytterdörren och klev in i lägenheten.
"Känner du igen dig?" Frågade jag Jack som knappt ville gå in.

"Ja." Jag flinade.

"Amen gå in då." Jag tog tag i hans hand och drog in honom innan jag stängde dörren.

"Vet du var allt finns?" Han nickade och som jag misstänkt landade hans blick på tavlorna.

"Vem-."

"Tyst, säg inget, bara gå in, titta dig omkring och känn efter, försök att minnas. Snälla?"

"O-okej." Jag pustade ut och hängde upp min jacka på en galge innan jag hänge in den i skåpet i hallen.

Jag gick mot vardagsrummet men fann ingen Jack där, inte heller i sovrummet, och inte i badrummet eller gästrummet.

"Jack?" Ropade och fick ett svagt mm som svar. Jag gick mot barnrummet som var tomt om man bortser från en svart fåtölj och en matta på golvet.

"Hur är det?" Frågade jag virade mina armar om hans muskulösa kropp.

"Bra antar jag."

"Ljug inte." Sa jag och tittade upp på honom.

"J-jag bara, jag tror att jag kommer ihåg men allt är så suddigt så jag tappar det." Sa han frustrerat.

"Bara ta det lugnt, att du stressar upp dig hjälper inte ett dugg."

"Jag vet, förlåt." Jag log svagt och sträckte på mig till mina läppar mötte Jack's. Han förflyttade sin ena hand och placerade den på min rygg och den andra i mitt hår.

"Vad skulle jag gjort utan dig?" Mumlade han när han släppte kyssen och utan att låta mig svara gjorde så att våra läppar förenades igen.

***

"Jacob ska ta med mig och visa mig något, är det okej att jag drar?" Frågade Jack och satte sig ner i soffan bredvid mig. Han masserade sakta min mage medan han väntade på svar från mig. Jag nickade och slöt ögonen för att kunna njuta 5 sekunder av att Jack rörde sin hand i cirklar över min mage som är extremt öm och gör ont.

"Inte för sent bara, jag vill inte somna själv..." Sa jag och öppnade ögonen.

"Nej det skulle inte ta lång tid." Ärligt talat ville jag inte att han skulle gå, men jag tryckte fram ett leende innan Jack snabbt kysste mina läppar och försvann ut i hallen. Han ropade Hejdå och stängde igen dörren innan jag hann svara.

●Jack's perspektiv●
"Kommer du inte ihåg något?" Frågade Jacob och stannade utanför min port.

"Vänta på mig!" Jag vänder mig om och ser min bror försöka komma ikapp mig.

"Men spring snabbare då?!" Skrattade jag och trillade handlöst ner i gräset.

"Tur att jag fick hjärna iallafall" flämtade Connor medan han stod framåtlutad med händerna på sina knän och försökte få tillbaka andan.

"Nästa gång vi tävlar om något..." forfarande andades han häftigt. "-så tävlar vi om matte eller historia." Jag flinade och sträckte ut min hand mot honom så att han kunde hjälpa mig upp.

"Jo." Jag log och fortsatte titta ut i ingenstans.

"Bra."

"Vi tävlade alltid. Han var hjärnan och jag var atletisk."

"Något mer?"

"Vi hjälpte varann. Alltid. Det var vi mot världen. Sen försvann han." Jacob log och nickade.

"Exakt, du fixar ju detta, men jag tror att vi väntar med Lilly till imorgon, möt mig vid gallerian klockan två." Jag nickade och gick in till lägenhetshuset, värmen slog mot min kropp och jag gick trött mot hissen.

När jag kom in i lägenheten drog jag av min jacka och mina skor innan jag gick mot vardagsrummet där jag såg Grace ligga i soffan med slutna ögon och hennes bröstkorg åkte sakta upp och ner. Jag log och lyfte upp henne i min famn. Även fast att hon var gravid så var hon extremt lätt, jag bar henne till vårt sovrum och bäddade försiktigt ner henne under de vita täcket då hon redan var klädd i mjukis-shorts och t-shirt, de hon brukar ha som pyjamas. Jag placerade en kyss på hennes panna och skulle precis lämna rummet när hon trött mumlade mitt namn.
"Jack?" Jag nickade även fast att jag visste att hon inte kunde se mig.

"Ja?" Sa jag och drog av mig mina jeans innan jag gjorde likadant med min tröja.

"Kom." Bad hon och vred på sig. Utan att svara kröp jag ner bredvid henne och drog henne närmre mig.

"Jag har ont." Kved hon och la sitt huvud på mitt bröst.

"Jag vet hjärtat.. Jag vet."

Det suger att hon har ont, i ryggen och på magen och mår illa. Särskilt när jag inte kan göra något åt det.

"Godnatt Jack."

"Godnatt Grace."

Jag vet att jag inte kommer ihåg varje detalj av mitt liv. Men det mesta börjar faktiskt att komma tillbaka, vilket gick fortare än väntat. Iallafall, jag vet som att att många saker fortfarande är suddiga men med tanke på hur jag hade det för bara några år sedesan är jag så sjuk tacksam över vad jag har och hur mycket tur jag har och framförallt har haft, att någon ovan gjorde så att jag inte tog de där steget från skyskrapan, att jag inte tog den där extra tabletten som hade blivit överdos och satt stopp för mina hjärtslag att jag inte tog de där valet att hoppa av skolan och sabba hela mitt liv. Jag tycker det är kul på något sätt, att jämför mig nu och då: Jack då, tänkte ta livet av sig, gick på tunga droger, umgicks med fel människor, tog inget på allvar. Jack nu: Är sambo, lever i ett tryggt förhållande, ska bli pappa, umgås med bra människor, har inget missbruk, måste ta allt på allvar.

Men framför allt att jag faktiskt Tar mitt liv på allvar.