●Jack's perspektiv●
Jag vaknade upp i ett rum som var mörkt. Och inte mitt. Jag reste mig upp från golvet som jag låg på och letade upp ljusknappen.

"Du skämtar med mig?!" Skrek jag rakt ut då jag nu när ljuset var tänt kunde se var jag befann mig. I en källare. Man borde ju tycka att jag skulle vara van vid det här laget men icke, det som skrämmer mig nu är att detta inte är en dröm. Tror jag. Nej. Det kan inte vara en dröm. Jag gick argt mot dörren och försökte rycka upp den vilket såklart misslyckades helt. Jag ropade inte och försökte inte ens att få upp dörren utan gick och satte mig i ett hörn av källaren.

Vad kan man konstatera av mitt liv?
1. Det är ett skämt. Mitt liv är ett skämt.
2. Allt jag har bara tas ifrån mig hela jävla tiden.
3. Allt suger.
4. Jag hatar att vara jag.
5. Jag vill ha ett normalt liv.

5 saker som absolut inte är för mycket begärt. Till exempel nu: är det så förbannat svårt att låta mig njuta av det faktum att jag för en gångs skull har en familj som är hel. Eller hel och hel går väl att diskutera, Grace är väl missnöjd med sitt liv också. Men nästan hel. Vi är nästan hela. Är det så svårt att låta mig få börja ett nytt liv med Grace och vårt barn? Okej, om jag varit så hemsk som jag redan sagt och detta är mitt straff så fine men måste de gå ut över alla andra hela tiden?

Dörren rycktes upp och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg personen som stod framför mig.

"Är du frisk?" Frågade jag och ställde mig upp.

"Det kan du ge dig på." Blicken jag fick bestod bara av okänslig kallhet.

"Vad vill du ha av mig Jason?" Han skrattade och tittade upp i taket en kort sekund.

"Av dig? Inget." Igen. Ska jag skratta eller gråta?

"Så varför är jag här?" Frågade jag och suckade.

"Antingen så ryker du." Jag svalde hårt.

"Eller?"

"Eller. Grace och den där ungen." Mitt hjärta började pumpa.

"Ingen ska döda någon här Jason." Sa jag och gjorde ett försök till att behålla lugnet.

"Så du vill att Grace ska dö då?"

"Ingen ska dö!"

"Okej." Jag spärrade upp ögonen. Han är sjuk i huvudet.

"Vad menar du med okej? Vad är haken?"

"Finns ingen. Gå, spring och lek mamma pappa barn du." Som jag sa, sjuk.

"Jason, vad vill du ha för att du ska lämna mig och min familj ifred?"

"Ingenting."

"Ljug inte!"

"Okej, som du vill. Du gör slut med Grace. Krossa hennes hjärta!" Jag skakade på huvudet. "Nej? Då dödar jag dig." De fyra orden som lämnade hans läppar rörde mig inte i ryggen.

"Fine. Döda mig då, jag gör det inte." Och med dem orden föll hans plan i bitar.

"Du. Gör som jag säger."

"Nej!"

"Du har inget val!" Han kokade, och vapnet han drog fram från sin bakficka skrämde mig inte ett dugg.

"Du får. En chans. Till att ändra dig." Han laddade pistolen och ett knäppande ljud hördes.

"Eller?"

"Eller vinka jorden hejdå."

"Vad är detta bra för?"

"Det ska du ta och skita i!" Han hörde vapnet och riktade de mot min tinning. "Med ett knapptryck så är du borta. Ändrat dig än?" Jag svalde och skakade på huvudet. "Är du helt allvarlig? Det är Grace vi snackar om, en liten skitunge som tror att hon är vuxen bara för att hon legat med fler personer än du kan räkna till?"

"Okej, för det första så var precis allt du just sa en lögn, och för det andra, hon är inte bara Grace för mig, hon är min glädje, blivande mamma till mitt barn, min stolthet. Grace betyder allt för mig och du är bara för trångsynt för att se att hon inte kan hamna i bättre händer. Du är ju för fan storebrorsa? Du ska se till att hon hamnar i rätta händer och får en trygg framtid. Inte, göra det du gör nu."

"Klar med ditt tal?" Jag suckade.

"Ja, hoppas att du tog åt dig!"

"Håll käften. Kom igen, ändrat dig?" Jag skakade på huvudet.

"Skulle inte tro det."

Ett ekade ljud fyllde mitt medvetande som snabbt avtonade och allt blev svart.