●Grace's perspektiv●
Två veckor och 5 dagar har gått sedan den kvällen. 

Jag kan inte fatta vad som hände egentligen, alltså jag har inga känslor för Jack, inga alls, inte på det sättet iallafall. Och han har inga känslor för mig, MEN jag förstår mig inte på känslan i min kropp. Jag menar han har inte kommit till caféet någon gång på hela veckan, han svarar inte på mobilen eller någonting, och det oroar mig. Och sen har vi den här känslan som vägrar lämna min kropp. Ledsen, jag är typ ledsen, av någon anledning. Kanske för att vi låg med varann och sen att han vägrar svara i telefon eller något. Men jag är van det är bara det att han inte känns Som en sån kille. Något är fel. 

~

Idag är jag hemma från jobbet på grund av att jag är sjuk. Jag har redan varit uppe och spytt två gånger och jag har fruktansvärt ont i kroppen. Lora sa att det kan vara influensa men det tvivlar jag på. Jag blir aldrig influensasjuk. Då sa hon att det kunde varit något jag ätit vilket jag är mer säker på att det är.

Jag tvingade mig själv ur sängen och gick mot köket där jag hällde vatten i vattenkokare och slog på den innan jag gick mot badrummet men stannade i hallen framför spegeln och tittade på mitt ansikte som såg helt hemskt ut. Jag fixade till min tröja och min blick fastnade på min mage. Jag spärrade upp ögonen och ställde mig på sidan. Jag kan väl inte vara...Nej. Nej aldrig i livet.

Jag skakade av mig tanken och gick in i badrummet.

***

"Vad ska vi äta?" Frågade Lora och slängde ner ett tuggummi-paket i korgen hon hade i handen.
"Vet inte, sallad kanske." Sa jag halvt intresserad och tittade mot en hylla där det hängde graviditetstest som vi gick förbi.
"Hallå Grace är du okej?" Jag nickade och stannade.
"Du kan handla klart så går jag ut, jag måste ha frisk luft." Lora nickade och försvann bland allt folk i affären medan jag sprang och hämtade två olika test och sprang sedan till kassan.

***

Jag läste nog på paketet 7 gånger innan jag fattade det.

"L-Lora!" Skrek jag med gråten i halsen. 

"Vad?" Jag hörde hur hon sänkte musiken som strömmade ut ur högtalarna i köket. 

"Kom!" Mina tårar började rinna och jag sjönk ner mot badrumsgolvet. Lora öppnade dörren och tittade förvånat på mig. 

"Vad har hänt?" Jag skakade på huvudet och täckte mitt ansikte med mina händer. "Grace?" Hennes röst blev kall och hård. "Vad har hänt?" Frågade hon igen och jag pekade mot handfatet som jag slängt ner allt i. "Du skämtar?" Hörde jag henne viska efter en liten stund innan jag drog bort mina händer från mitt ansikte. 

"Vad ska jag göra?" Grät jag och kände hur jag bara ville kräkas. 

"Bara, ta det lugnt, andas. Vet du vem pappan är?" Jag nickade och började nu att gråta ännu mer när jag tänkte på Jack. 

"Vet jag vem det är?" Jag nickade ännu en gång. 

"Vem?" 

"Jack." Hon pustade ut då hon säker väntade sig att jag skulle säga Adam. 

"Grace, andas. Vi löser det." Sa hon lugnande men det lugnade mig inte ett dugg. 

"Hur ska det lösa sig Lora? Jag är 17 år? Och inte nog med det så har jag inga som helst känslor för pappan till barnet?!" 

Kan ens liv vara mer kört eller?

***

Jag vet inte hur jag ska säga det till honom. Jack alltså. Jag vill inte paja hans liv.  Men jag vill inte gå igenom detta själv. Och jag tänker absolut INTE gör abort. Över min döda kropp. Bara för att mitt liv sugit så behöver jag inte ta livet av ett litet barn för det. Det kommer inte hända.

"Grace? Kan du komma?" Jag reste mig från soffan och tittade på Lora som stod med mobilen mot bröstet.

"Vad heter din bror?" Jag drog ihop ögonbrynen. 

"Jason, hur så?" Hon spärrade upp ögonen och räckte mobilen till mig. 

"Nån vill pratade dig" jag tog mobilen sakta och förde den mot mitt öra. 

"Hallå?" Sa jag och blev helt skakis när jag hörde den efterlängtade rösten från andra sidan luren. 

"Grace, är det du?" Jag nickade även om jag visste att han inte såg mig.

"J-ja." 

"Gud vad skönt att få höra din röst syrran." Jag log smått och satte mig ner på en stol vid köksbordet.

***

Efter att vi pratat vilket vi gjorde i närmare en timme. Han berättade om sitt liv som varit lika för jävligt som mitt. Jag berättade om hur mitt liv varit sen han stack. Utom delen som inkluderar Jack och de lilla livet inom mig. Hur arg jag än är på honom då 16 år för att han stack och lämnade 12-åriga lilla mig hos en psykopat också kallad vår mor, så kunde jag inte vara mer glad över att få höra hans röst. En bror är alltid en bror.

Iallafall, efter att vi pratat bestämde jag mig för att gå raka vägen hem till Jack. Hur orolig jag än är så måste det göras och ju snabbare desto bättre. Hans reaktion är jag nog mest rädd för om jag tänker efter.

Våren börjar komma så det var hyfsat varm ute. Eller aa varmt och varm går väl att diskutera men kallt var det inte. När jag kommit fram till Jacks hus så tog jag hissen upp och gick fram till hans dörr som jag bara stod och tittade på. Jag knackade snabbt på den innan jag hann ändra mig och efter bara någon sekund öppnades dörren. Jack mötte min blick och skulle precis säga något då han öppnade munnen när jag avbröt honom. 

"Vi måste prata."