●Grace's perspektiv●
Jag satt i soffan och Lora hade precis gått till jobbet som jag idag var ledig ifrån. Allt var knäpptyst i vår ganska lilla lägenhet. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och skulle precis slå på tv'n när ytterdörren som man tydligt såg från vardagsrummet slogs upp.

Mamma. Jag har inte sett henne på veckor. Inte för att jag vill det heller.

Jag flög upp ur soffan och backade.

"Jävla snorunge, tror du inte att Adam berättat för mig vad fan du håller på med?" Av rädsla började hela jag att skaka och jag drog upp mobilen för att ringa Lora men innan jag hann slå in koden slogs mobilen ur min hand av min garanterat fulla mamma.

"Snälla, jag kan förklara, mamma bara lugna ner dig." Bad jag och höll mina händer mot henne i försvar.

"Kalla inte mig för mamma. Du är ett stort jävla misstag, om det inte vore för dig så skulle din pappa aldrig stuckit." Skrek hon i mitt ansikte och innan jag visste ordet av de träffade hennes handflata min kind. Hårt.

"Mamma sluta." Bad jag och en elak flamma slog upp i hennes blick.

"Jag är inte din mamma, jag har försökt att hjälpa dig men allt du gör är att kasta bort alla chanser jag ger dig och nu räcker det. Du får klara dig själv hädan efter." Spottade hon vilket fick mina tårar att börja rinna ner för mina kinder.

"Vad menar du?" Stammade jag fram och torkade bort mina tårar som jag vet bara gör mamma ännu argare.

"Inga mer pengar är vad jag menar!" skrek hon vilket fick mig att vända bort ansiktet tills jag fattade vad hon sagt.

"Me-n, det är tack vare det jag får av dig som jag kan bo kvar här?! Vill du att jag ska hamna på gatan? Jag är ditt barn?! Varför gör du såhär?" Nu struntade jag i att jag grät. Menade hon allvar? Skulle hon låta mig riskera att hamna på gatan?

"Du är ingen till mig, du är mitt misstag det är vad du är, om du skulle varit smart så hade du gjort som din bror. Från och med nu, får du klara dig själv." Hon spottade äcklat på golvet bredvid mig och knuffade sedan in mig i väggen innan hon vände sig om och gick mot dörren.

"Jag hatar dig!" Skrek jag innan hon hann smälla igen dörren som jag sedan hörde ett dovt elakt skratt bakom.

Tänk att man kan vara så hjärtlös?

***

Jag promenerade genom parken och satte mig till slut ner på en bänk då jag började bli väldigt trött.

"Mitt liv suger verkligen." Viskade jag tyst för mig själv.

"Allas liv verkar suga." Jag sköt upp blicken och tittade på personen som satt på andra sidan bänken. Hur såg jag inte honom?

Orden från hans läppar gjorde sällskap med ett dovt skratt.

"Grace va?" Jag blev genast skakis när han sa mitt namn och sedan drog av sig den gråa luvan på hans hoddie.

"J-ja. Hur visste du mitt namn?" Flämtade jag och gjorde mig redo för att kunna springa när som helst.

"Har du redan glömt mig?" Ljuset av gatlamporna lös upp hans ansikte i kvällsmörkret när han vände sig mot mig. Killen som räddade mig från Adam.

"Du?" Sa jag chockat. Han flinade och drog upp ett cigarettpaket sedan fram en cigg och placerade den mellan sina läppar. Han la ner paket i fickan och istället tog fram en tändare och tände ciggen som han direkt tog ett bloss av.

"Varför suger ditt liv? Har det med den där idioten att göra?" Jag flinade och skakade på huvudet.

"Nej inte denna gången." Sa jag och drog undan mitt hår från mitt ansikte.

"Vad suger då?"

"Allt, min mamma hatar mig och jag kommer säkert bli av med min lägenhet så då kommer jag att hamna på gatan. Min bästa och enda vän kommer att hata mig om jag får sparken från mitt jobb vilket jag säker också kommer att få och då är jag så gott som körd. Jag behöver alltså någons hjälp men den enda som kan hjälpa mig är min pappa men han vet jag inte var han är och min bror stack för några år sedan så han vet jag inte heller var han är." Han nickade och tog ett bloss av sin cigarett. "-...du då varför suger ditt liv?" Frågade jag och han suckade.

"Äh, strunta i det. Kan jag hjälpa dig på något sätt?" Jag skakade på huvudet och reste mig upp.

"Nej, nej absolut inte du har redan gjort för mycket." Sa jag och likt mig ställde sig killen upp.

"Okej, kan du göra något för mig då?" Jag ryckte på axlarna.

"Visst, eller det beror på. Jag tänker INTE ligga med dig!" Sa jag och backade ett steg. Han flinade och kastade sin upprökta cigg på maken innan han trampade på den.

"Nej, såklart inte. Jag undrar om du skulle kunna, duvet, ge mig en..." Han stoppade sig själv och jag såg en slags smärta i hans blick när han pratade.

"Ge dig?"

"Alltså mitt liv suger också och jag behöver en kram."

"En kram? Vill du ha en kram?" Frågade jag och han nickade med en nu sorgsen blick.

"Ja." Utan att ifrågasätta gick jag fram till honom och la mina armar försiktigt om honom. Han virade sin armar om mig och jag kände hur han vilade sitt huvud mot min axel. Länge stod vi där innan han släppte taget. "Tack." Viskade han och ett leende spreds på mina läppar.

"Det var så lite. Men du? Vad heter du?" Han log och drog sin hand igenom sitt hår, hans blick mötte molnen och han fuktade sina läppar.

"Jack. Jack parker." Sa han och tittade på mig med ett leende. "Och du?" Jag flinade och mina ögonbryn drogs ihop.

"Du vet ju vad jag heter?" Skrattade jag och han skakade på huvudet med ett flin på läpparna.

"Nope." Ett skratt lämnade mina läppar.

"Jo?" Han skakade på huvudet.

"Nej. Jag heter Jack, vad heter du?" Frågade han mig igen.

"Grace?" Skrattade jag och han tog min hand.

"Trevligt att träffas Grace" han böjde sig fram en bit och la sin lediga jag bakom sin rygg innan han kysste min höra hand. Jag fnissade generat och vände mitt huvud åt sidan för att undvika att han skulle märka den röda färgen som säkerligen täckt mina lätt sminkade kinder.

"Detsamma." Sa jag när jag igen mötte hans bruna glittrande ögon. Jag kände mig helt borta i hans ögon. Jag bara försvann, spårlöst in i en värld jag aldrig någonsin skådat.