○Alexander○

Jag sitter vid skärmarna och tittar på sändarna som fortfarande inte gett utslag. På ett sätt hoppas jag nästan inte på att de startar igen. Om de kommer tillbaka vet jag inte vad pappa kommer göra. Han kommer inte låta de ha de positioner de haft och han kommer förmodligen inte vara så snäll. De är tränade för att sådant här inte ska hända och nu gjorde det det ändå. Jag vill helt ärligt inte veta vad som händer om de kommer tillbaka.

Dörren öppnas och jag hör direkt på stegen att det är min mamma. Hon drar sin hand genom mitt hår och pussar mig på huvudet innan hon sätter sig bredvid mig.

"Klockan är kvar över två. Ska du inte gå och sova?" Jag suckar och lutar mig tillbaka i stolen.

"Jag vill inte lämna detta. Pappa är redan tillräckligt irriterad." Säger jag och tittar på min mamma som tar min hand i sitt knä.

"Pappa är...lite stressad men han får inte bli så arg på dig. Försök hålla dig ifrån honom lite." Säger hon och lägger sin hand på min kind innan hon vänder mitt huvud lite åt sidan. Hon skakar på huvudet när hon ser märkena som blivit av pappas grepp innan hon kysser min panna och ställer sig upp. "Försök att sova lite." Jag nickar innan hon försvinner ut från kontoret.

Min mamma har aldrig riktigt gillat detta men hon älskar pappa och lever med det för att hon egentligen inte har något val. Hon är väldigt tyst, hon säger inte mycket utan finns mest här runt omkring för att se till så att alla mår så bra de kan. Donna Warner, min mamma och den enda anledningen till att jag orkar med det här. Dessutom har hon redan förlorat en son och jag tänker inte vara anledning till att hon förlorar en till.

○Roxana○

Jag tittar på killen som jag fått reda på heter Aiden. Hans ögon kan knappt hållas öppna längre, hans handleder är säkert ömma och han har blod lite här och där.

"Prata då så att du kommer härifrån snabbare!" Skriker jag frustrerat och knuffar honom bakåt. Han tittar på mig och försöker ta ett steg närmre mig men hålls tillbaka av kedjan som håller honom till väggen.

"Låt mig gå!" Ryter han och andas tungt innan han spottar ut blod på det vita blanka golvet. Jag tittar på honom innan jag sträcker min hand mot kniven som ligger på bordet innan jag rycker åt mig den.

"Du ska berätta vad den där klockan har för funktioner. Exakt allt fattar du?"

"Gör vad fan du vill jag berättar inte ett skit mer." Jag flinar och går närmre honom innan jag drar min hand över hans tatuering som nästan är förstörd av X:et de skurit över.

"Okej då." Jag drar det vassa bladet över hans bröst ännu en gång. Hans muskler spänns och han backar bort så att hans rygg träffar väggen. "Kom igen Aiden." Säger jag och går mot honom. Han tittar ner i golvet innan jag vilar mitt huvud mot hans axel. "Jag vet att du vet mycket mer. Som kan hjälpa både dig och mig."

"Lägg av!"

"Jaja vill du inte sammarbeta så." Jag kastar kniven och tar istället vapnet som sitter fast i mitt bälte om midjan.

"Nej! Okej okej okej okej okej då!" Jag sätter vapnet mot hans huvud och ser honom rakt i ögonen.

"Duktig." Säger jag innan jag trycker på min klocka och bilder på den vita glansiga väggen bakom mig dyker upp. Han tittar förbi min axel och ser bilderna på de andra vi också tog. De som är hans kollegor och inte mina.

"Berätta namnen på dem." Han sväljer hårt innan jag sänker mitt vapen och slänger det på bordet. "Du fixar detta." Säger jag och drar min hans genom hans hår.

"Carter..." Säger han och jag märker hur mycket det tar emot för honom att säga det. "Lucas, Isaac, Luke, Jaxon, Connor, Asher, Ezra, Aaron..." En bild kvar och han blir tyst. Jag ser i hans blick hur har verkligen inte vill säga namnet på just den personen.

"Och den sista?" Han skakar på huvudet.

"Jag...jag kan inte." Jag ler inombords. Han har en svag punkt.

"Liam hämta, honom." Aiden skjuter upp blicken och försöker helt plötsligt ta sig loss.

"Nej! Inte han, snälla låt honom vara. Jag ber dig. Snälla!" Jag blir nästan chockad över hur desperat han är och verkligen inte vill att Liam ska gå och hämta killen. Liam struntar såklart i honom och försvinner ut. Han tittar på mig och försöker ännu en gång rycka sig loss för att komma närmre mig. "Inte han. Jag gör vad som helst. Bara ni inte skadar honom snälla."

"Vem är han till dig?" Han blir tyst och vänder blicken mot dörren som öppnas. Killen är nästan lika lång som Liam och Aiden, tränad och hans blick nästan dör när han ser Aiden. Till skillnad från Aiden har han en halvt uppriven svart t-shirt, hela jeans, inget blod på sina skor och inga yttre skador, mer än X:et över hans tatuering.

"Hej sötnos." Jag tar hans arm och leder honom till en stol som han sätter sig på. Han sitter bara där med händerna i knät och tittar på Aiden. "Vad heter du?"

"Levi." Säger han uttryckslöst fortfarande med blicken fast på Aiden.

"Levi. Vem är han?"

"Min storebror." Jag tar upp min pistol och ställer mig bakom Levi.

"Så ja, din brorsa var ju mycket lättre än dig. Fast det är klart. Du har inte den synen som han har. Men iallafall. Du ska berätta allt om den där klockan, om inte skjuter jag din bror framför dina ögon...men om du kan sammarbeta skickar jag honom tillbaka till Warner." Jag sätter pistolen mot Levis tinning och håller andra handen över hans axel. Han gör inget motstånd för fem öre. Han bara sitter där.

"Lova mig att du skickar hem honom? Och ger mig bevis på det?"

"Så klart. Han vet inte ett skit. Han är bara tidskrävande. Så om han kan hjälpa dig sammarbeta med oss gör vi dig en tjänst." Aiden nickar bara vilket får mig att le.

Ett steg före alla andra. Warner är så körd.

~

Kommentera för uppdatering ♥︎