○Leonard○
Äntligen, de släppte ut mig. Men inte längre än upp för trappan för att jag skulle kunna ta en dusch och byta om.
Nu sitter jag dock omringad av alla som verkar låtsas inte vara vara arga på mig och undrar vad de håller på med.
"Vad? Säg något och sluta glo." Säger jag otåligt och tittar på Eric som är den som ser mest oroad ut.
"Leo, du måste lova att hålla dig lugn. Okej?" Jag drar ihop ögonbrynen och börjar själv bli orolig av allas blickar som skär in i min hud.
"Men kan ni tala om vad som har hänt? Eller ska ni bara sitta här?"

De beter sig konstigt och sitter länge och pratar för att försöka få mig lugn men det fungerar verkligen inte då det bara stressar mig. Vad kan ha hänt? Eric tar ett djupt andetag innan han ställer sig upp och backar några steg. Själv sitter jag kvar på min stol och tittar upp på honom när orden lämnar hans läppar. Orden som som får hela min värld att trilla ner i ett svart hål. Arg är inte ens förnamnet. Jag känner hur minsta droppe kärlek rinner ur mig och hur hatet tar över mig. Allt går som i slowmotion när jag ställer mig upp för att kunna springa ut men inte ens ett steg hinner jag att ta innan jag känner hur två personer tar tag i mina armar och håller mig ifrån att göra det jag egentligen vill. Alla skriker åt mig att ta det lugnt men det går inte. Jag kan inte. De sliter och drar i mig medan jag skriker åt de att släppa mig så att jag kan döda Nathan. Jag bryr mig inte länge. Jag skulle visa mig bättre än honom och låta honom få vinna men nu. Aldrig i mitt liv. Han ska dö.

○-○
Han märker inte hur tårarna börjar leta sig ner för hans kinder när han försöker att ta sig loss. Det finns inget i världen som kan stoppa honom ifrån att vilja sätta ett skott i pannan på personen som gett sig på hans familj. Det finns inte ett enda sätt för att få honom lugn. Han knuffar bort Izabella och träffar nästan Cameron i ansiktet med sin knoge innan någon fort får tag i hans handled och trycker ner honom i stolen. Det är det värsta någon av de sett. Aldrig har någon av de upplevt denna nivå av sorg och smärta som bara försöker ta sig ut.

Hon vågar inte gå fram men när hon märker att han knappt får luft pågrund av allt skrikande om att de ska släppa honom sätter hon sig på huk framför honom och placerar sin hand på hans knä. Det är som att trycka på en stoppknapp. Han slutar kämpa emot och tittar på henne med röda ögon. Sorgliga ögon. De finaste ögonen.

Nu börjar det hända grejer... Vem är "hon"? Bella eller någon annan?